738 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

infanteriet utgjorde, enligt Lewenhaupts beräkning, nu endast
4,000 man; »och», säger han, »med dessa, så till sägandes, till
offer gående fattiga och menlösa får måtte jag gå att angri-
pa fiendens hela infanteris Trots allt lyckades dock sven-
skarnes ena flygel driva fienderna tillbaka, och hade ka-
valleri där funnits till hands, skulle ryssarnes vänstra
flygel ha blivit uppriven. Men nu blev striden för ojämn.
Svenskarne föllo »såsom gräset för liem»; -hela regemen-
ten mejades ned. Av Dalregementet t. ex. hade översten,
överstelöjtnanten, majoren, sex kaptener, tre löjtnanter och
iyra fänrikar följts åt i döden. De gamla kära, sönderskjutna
fanorna vaggade och vacklade över det rasande människo-
havet, och slutligen sjönko de ned och försvunno en efter en.
»Det var», säger Lyth, »ett mordiskt och blodigt fäktande jämte
ett häftigt skjutande, att av rök och damm luften syntes helt
fördunklad och förmörkad, : Fiendens kavalleri föreföll de
vårar, tillägger han, »som en-frusande ström å alla sidor.»
Konungen lät föra sig omkring, där kulorna veno tätast.
Liggande med dragen värja på sin bår, som uppbars av två
efter varandra gående hästar, försökte han överallt upp-
muntra sitt folk. — När allt hopp om seger var ute, sökte
Rehnsköld samla alla krafter på att skydda konungens person.
» Vårt fotfolk är förstört:, ropade han. »Gossar, sen till, att
I rädden konungenb Men strax därpå blir han själv tagen
till fånga. Även Piper blir fånge, och samma öde drabbar
Lille prinsen, vilken nu såsom överste med dödsföraktande
tapperhet för Skånska dragonregementet i elden.
Lewenhaupt, vars mannamod och beslutsamhet som all-
tid eldades i stridens hetta, gjorde sitt yttersta för att få
karolinerna att hålla stånd. »Jag red framför dem», skriver
han, »och bad, hotade, bannades och slog, men allt fåfängt.
Det var, som hade de varken hört eller sett.» Men när han
tillropar dem: »Stå, i Jesu namn! Låtom oss intet övergiva
konungenb höres ett rop från soldaterna: »Är konungen där,
så vilje vi stå.» Och så börja de sätta sig till motvärn igen.
Men hela kompanier trängas oemotståndligt undan av de
framvältrande fientliga massorna, så att — säger löjtnant
Lyth — »vi oss äntelig till retirade! emot svenska krigsmanéret
skicka måste, klockan vid pass 2 eftermiddagen, sedan vwi

! Reträtt.
