KAPITULATIONEN VID PEREVOLOTJNA. 741

återfann honom nu, ridande »med upplagt ben på sadel-
knappen och bindlarna kring foten lössläpande». Blodet
strömmade ur såret och trotjänaren berättar, hurusom han
tog upp bindlarna, »avtorkade med sitt armkläde bloden
och i hast band dem om den sårade foten igen».

När konungen fick syn på artilleriet, gav han sitt folk
order att draga sig dit. Själv ogav han hästen högra sporren
och red uti full karriär uppå artillerietov. Där samlades små-
ningom återstoden av armén, och med nästan övermänskliga
ansträngningar tog konungen nu för en stund ledningen av
armén och gav anvisningar för de order, som återigen bragte
reda i det hela och hindrade ryssarne från att avskära
återtåget för de våra. Hans järnvilja sammanhöll än en
gång det hela, när allt hotade att falla sönder.

Litteratur: Karl XII i Ukraina. En karolins berättelser. Ut-

gifven af Carl Hallendorff.

Frey Rydeberg och Carl Bennedich, Poltava
(Meddelanden 9 från Föreningen för Stockholms fasta
försvar; häft. kr. 1:50.)

C. O. Nordensvan, Poltavaminnet. Synpunkter och
betraktelser. (Illustrerad militärrevy för år 1909.)

Slaget vid Poltava, skildradt af en deltagare däri.
(Ture Gabriel Bielke.) (Övers. i Illustrerad mi-
litärrevy för år 1902.)

Kapitulationen vid Perevolotina.

till undergång?

Själva slaget kan icke betecknas som någon avgörande
katastrof för de våra, ty sedan konungen väl samlat dem,
fingo de nästan ostörda retirera. Återtåget försiggick vun-
der pukors och trumpeters klang i mycket god ordning och
så stolt, att det ingalunda liknade en reträtts. Så berättar
karolinen, sedermera generalen och riksrådet Ture Gabriel
Bielke i sina Hågkomster av Karl XII.

Antalet stupade svenskar var 2,000 och fångna 3,000 man,
alltså en utom all fråga mycket kännbar förlust; och som

VORO karolinerna efter nederlaget vid Pultava dömda
