748 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

floden. Däå detta regemente således började syssla med att
bygga flottar, blev följden naturligtvis den, att andra av-
delningar gjorde på samma sätt. Och så började ordningens
band betänkligt lossna.

På morgonen den 1 juli skulle armén enligt Lewenhaupts
löfte till sin konung bryta upp för att övergå Vorskla. Men
nu började ryska trupper visa sig på höjderna norr om Dnjepr.
De hade med sig artilleri men utgjorde dock ej mer än 9,000
man, ehuru ryktet påstod, att de voro betydligt talrikare,
något som Lewenhaupt också trodde. Som svenska armén
ännu bestod av 15,000 man, var den, sjuka och sårade från-
räknade, till antalet åtminstone lika stark som fienden. Det
tjänstdugliga kavalleriet uppgick på svenska sidan till 8,000
man, vilka alltså borde ha kunnat driva undan de 9,000
ryssarne — större bedrifter än så hade de våra utfört.

Visserligen stodo ryssarne uppe på en höjd och svenskarne
nere i floddalen, men nedanför höjderna hade de framför
sig bottenlösa moras, över vilka de vid ett anfall icke utan
vidare kunde komma fram. Lewenhaupt såg emellertid si-
tuationen i mörkaste dager och menade, att svenskarne kom-
mit in »uti ett håb, varifrån ingen återvändo fanns. När han
talar om hur fiendens kanoner skunde nästan hava kärne-
skott på alla våra trupper», överdriver han också, ty den
höjd, från vilken det ryska artilleriet skulle kunnat öppna
eld mot svenskarne, låg så långt från flodstranden, där de
våra skulle tågat fram, att en sådan beskjutning ej ens
skulle nått fram till de svenska leden. På ryssarnes vänstra
flygel funnos för övrigt inga kanoner. Ett försök att bryta
igenom den borde således ej varit hopplöst — om karoli-
nerna besjälats av samma anda, som när kung Karl förde
dem an.

Men det var på den punkten det brast. Lewenhaupt
säger, att sintet halva delen av folket och officerare funnos
hos deras estandarer utan voro neder vid Dnjeprströmmen
och sökte att med simmande eller med odugelige flottar
komma över; och de meste av dem, som voro tillstädes, ak-
tade varken kommando eller annat utan voro så försoffade,
att de själva intet visste, vad de skulle göra. Och kunde de,
som hade stuckit sig undan vid stranden och annorstädes,
intet bringas till sina estandarer igen, utan många dränkte
