KAPITULATIONEN VID PEREVOLOTJNA. 751

dar, under vederbörligt befäl fått göra en razzia längs stran-
den och tillhålla dem, som funnos där, att träda in i leden.
Därefter kunde man ha låtit förklara för manskapet, att
över Dnjepr var det omöjligt att komma, men att på kort
avstånd funnes en bekväm övergång över Vorskla. Man borde
också ha talat om, att konungen befallt, att man skulle gå
dit, samt att man därefter komme in på en vänskapligt sin-
nad makts område. Om så skett, skulle man näppeligen
ha behövt riskera, att dessa svenska soldater, som under
hela fälttåget varit mönster av plikttrohet och tapperhet,
hade gjort sig skyldiga till insubordination och feghet.

Någon dylik kraftåtgärd för att få armén ihop igen blev
emellertid aldrig försökt, ej heller fick folket någon som helst
vetskap om att det ännu fanns möjligheter till räddning,
utan i stället inlät man sig i underhandling med den ryske
överbefälhavaren, fust Menschikov, och erhöll från honom
anbud om kapitulation.

Creutz, som skötte underhandlingarna, gjorde dock allt
vad han kunde för att draga ut på tiden, så att Lewen-
haupt fick flere timmar till sitt förfogande. Men i stället
för att använda tiden till att sätta infanteri, artilleri och
tross i rörelse mot Kischenka och låta en del av kavalleriet
rycka upp på höjden norr om Perevolotjna för att gå till
anfall mot fiendens blottade flank, vidtog Lewenhaupt,
tyngd av det oerhörda ansvar, som följde med hans
svåra ställning, den olycksbringande åtgärden att sam-
mankalla regementenas befälhavande officerare och fråga
dem, »vad de vore sinnade att göra». Generalen ville
också veta, vom de kunde försäkra honom, att deras
folk ville fäkta». Enligt Lewenhaupts uppgift svarade de
alla, »att de gärna för sine personer och officerare ville fäkta
till konungens tjänsts; men för gemene man kunde de in-
genting lova, ty soldaterna vore »i detta fallet oregerlige».
Några överstar t. o. m. »gåvo sig den onde i våld på att de
gemene intet skulle fäkta utan lägga ner deras gevär, så
snart de finge se någon fiende komma amn.

Då gick Lewenhaupt ännu ett steg på vägen mot discipli-
nens fullständiga upplösning och anmodade regementsbefä-
let att fråga soldaterna, >vad dessa vore sinnade att göra, och
om de hellre ville försvara sig än bliva fångne».
