752 FRÅN ALT-RANSTÄDY TILL PEREVOLOTJNA.

Situationen är troligen enastående i krigshistorien: en över-
befälhavare, som, med fienden mot sig, ber sina officerare
fråga de menige, »vad de äro sinnade att göra»! Och detta
i en stund, då det gällde karolinernas vara eller icke vara, då
det gällde seger med utsikt till räddning eller kapitulation
och ett långsamt borttynande i neslig fångenskap, i en stund
alltså, då det framför allt hade behövts ett kort och skarpt
kommando. Ty i ett sådant ögonblick bero tusendens liv
och ära på en enda mans viljestyrka.

Men Lewenhaupt hade förvandlat svenska hären till en
omröstande folkförsamling, och »omröstande härar äro», för
att tala med en Karl X1I:s-forskare, »en styggelse både inför
härskarornas Gud och inför människor.

En olycka var, såsom Karl skriver om dessa händelser i sitt
förut citerade brev till systern, att han icke direkt givit samtliga
generaler och överstar del av de order, han lämnat Lewen-
haupt, ty då hade, säger konungen, »aldrig någonsin det kunnat
hända, som skett är». Nu visste ingen av dem, vilken väg armén
hade order att gå. »Jag hade», säger konungen, »i tankar
att säja dem alla till därom; men som. mycket småsysslor
och beställningar föreföll och jag därhos måste käbbla med
åtskilliga och hade därhos till göra med fältskärernas för-
bindning, alltså glömde jag bort säja så ordenteligt åt alla
till om orderna, som jag hade bort; och det var stort fel av
mig. Dock kan något entskyllas,! eftersom jag var blesserad
och ibland måste laga om foten; så kunde snart något falla i
glömska, helst åtskilliga av dem, som friske voro, mycket
litet påminte utan sökte allenast beklaga sig, som den gån-
gen var helt onödigt och mycket skadeligt.»

Efter överläggningen mellan Lewenhaupt och regements-
befälet redo nu officerarne var och en till sin avdelning för
att fråga de menige, vad de ville göra.

Situationen vid de regementen, som den förut anförde
fänrik Piper nu såg, beskrives av honom på följande sätt:
»sMan såg då manskapet ligga i gräset bakom sina tillsammans-
kopplade hästar med sine små böneböcker att befalla sig
i Guds händer. Därpå hölls korum och befalltes sitta upp,
då alla gjorde sig färdiga till attack.

1 Undskyllas, ursäktas.
