KAPITULATIONEN VID PEREVOLOTJNA. 758

att föra det fattiga folket på slaktebänken. Men jag hade
mera fruktan för en allvetande Gud, som svårt utkräver
otidige blodsskulder, än jag aktade det klander, som jag
nogsamt tänkte mig icke kunna undgå hos mina personliga
fiender. Jag beviljade därföre samteliga de andras påstående
att kapitulera med fienden.»

»Fåfäng bravur», säger dep femtioårige generalen. Kanske
Inte så fåfäng ändå. Äran är dock för en nation alltid ett
bättre kapital än skammen. Och även för den, som frånser

Den s. k. kapilulationshöjden vid Perevololjna.

detta och blott helt kallt räknar liv mot liv, bör dei vara
klart, att karolinerna ej skulle ha sålt sina liv utan att göra
fienden kännbart avbräck och således i avgörandets yttersta
stund gjort en insats till gagn för sitt fosterland i stället för
att gagnlöst tyna bort i rysk fångenskap.

Men Lewenhaupt hade vid Perevolotjna fallit offer för den
svaghet, som lurar på bottnen av den svenska folksjälen,
denna olycksaliga benägenhet att, när spänningen ej längre
håller nerverna i aktivitet, »ge sig över», att handlöst, hopplöst
kasta allt över bord. Måhända ha karolinerna givit sin konung
förlorad där ute på stäppen efter att under de senaste dagarna
