758 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

sitt hår, beto sig i fingrarna och skuro tänderna vid åsynen
av sina fiender. Då, berättar dagboken, fällde många av
de förbigående karolinerna ned brättet på sina hattar —
förmodligen för att slippa se det kannibaliskt vidriga skå-
despelet.!

Hemskt var det öde, som övergick de tillfångatagna ko-
sackerna. Man såg dem, berättar Nordberg, okring om Pul-
tava och hela fältet över i ett ganska ömkeligt tillstånd,
somlige till armar och ben rådbråkade men i övrigt levande,
på stegel, somlige spetsade, somlige hängde och på flere
sådana sätt såsom rebeller exekverade.?

» x

Hade Karl XII själv kunnat leda sina krigare vid Pultava,
så är det, mänskligt att döma, knappt något tvivel om att
ej det namnet skulle ha haft en annan klang i våra hävder,
en segerklang, lika väldig som namnen Narva och Holovsin.
Eller, för att tala med Jöran Nordberg: den 28 juni 1709
shade, med Guds hjälp, blivit en lyckosam dag för de
svenska.

Det är icke några tomma fantasier, en sådan tro, ty segern
var ju i stridens början nära, även trots olyckan, som ryckt
ledningen ur Karls hand. Och hade hjältekonungens utom-
ordentliga eldande och sammanhållande kraft besjälat armén,
så hade infanteriets anfallsstöt i början av striden säkert
fått helt annan kraft. Konungens auktoritet, som icke
kunde uppvägas av någon generals, hur framstående denne
än månde vara, skulle ha verkat hälsosamt på hans när-
maste män, som nu ej ens med detta ödesdigra avgörande
för ögonen kunnat enas till samverkan.

Och hade Pultava kunnat nämnas med segerklang i Sve-
riges historia, då hade vi ej haft ett Perevolotjna att med
beklämmande vemod minnas. Ensamma hade visserligen
karolinerna vid Pultava ej kunnat avgöra den stora kampen
om herraväldet i Nord-Europa, men verkningarna av ett
nederlag för Peter I hade uppenbarligen blivit så omfattande,

! Om karolinernas öden i fångenskapen samt om de ryska krigs-
fångarnes behandling i Sverige, se Bd V. — ? Avrättade.
