768 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

Medan konung Karl sålunda från Svarta havets strand
utvecklade en livlig verksamhet för att bota den olycka, som
kommit över hans folk, drabbades han av en rent per-
sonlig sorg, som grep honom djupt. Det var budskapet
om hans äldre, varmt avhållna systers, änkehertiginnan
Hedvig Sofias, frånfälle. Hon hade vwisserligen avlidit ett
halvår förut, men underrättelsen därom hade ej nått fram
till svenska högkvarteret i Ukraina förrän några dagar före
slaget vid Pultava, och då hade man velat förskona den svårt
sjuke konungen från den sorgliga nyheten. Därför hade
man dolt den för honom tills nu. Han, som under de senaste
veckorna burit olyckans tunga slag, utan att man kunde
märka någon sinnesrörelse hos honom, blev nu av budskapet
om denna förlust så uppskakad, att han stängde in sig i sitt
tält och grät som ett barn. Det säges ha varit enda gången,
som någon sett honom, den ståndaktige, fälla tårar.

Hultmans enkla berättelse härom lyder sålunda: »Den 16
augusti blev utav hovmarskalken baron von Diben inför
Hans Maj:t förkunnat Hennes kungl. Höghets, salig her-
tiginnan Hedvig Sophia Eleonoras för fäderneslandet högst
sorgeliga dödsfall, varöver Hans Maj:t yttrade sig i dessa
ord: ”Ack, min syster! Ack, min syster!'s

Ett år efter det Karl mottog olycksbudet skriver han till
Ulrika Eleoora: »Jag är nu mycket ängslig var gång tid-
ningar komma från Sverige, sedan jag måstat utstått sådana
tidningar, som aldrig botas. Men jag förtröstar mig ändå med
ett stadigt hopp, att uti detta mål mig aldrig mera någon be-
drövelse tillstöter.»

Och ännu i december 1710 talar han i ett brev till systern
om »den bedrövelse, som jag aldrig förmodat överleva. Ty
jag hade med förnöjt mod velat utstå all ting, om jag kunnat
ernå det nöje och varit den förste av oss tre, som fullbordat
sitt förelagda mål. Men så hoppas jag ändå intet vara så
olyckelig att bliva den siste av oss utan förmodar, när där-
till skall komma, att Vår Herre lärer giva mig den förmån
att vara den nästföljande. Det tillkommer mig av naturen
som äldre, vilket min hjärtans Syster intet får eller bör
missunna mig. Jag beder allenast ödmiukeligen mon coeur
taga sin hälsa på allt möjeligit sätt i akt, så framt mon coeur
vill unna mig något nöje, och att jag skall kunna uthärda.
