Johan Runius.

Runius, den främste skalden bland den karolinska livs-

glädjens förkunnare. Hans far, som var prost i Väster-
götland, fick vitsordet: »Herr Arvid i Larv är en slarv.» Men
kanske var betyget något för strängt, eftersom det var den
bistre rikshushållaren, konung Karl XI i egen hög person, som
utfärdade det. Säkert är emellertid, att sonen var, som en
hans levnadstecknare säger, »en urtyp på svensk likgiltighet
för denna världens goda, en frikostig slösare med stora och
rika pund, obekymrad om sin timliga framgångs. Hans
studier i Uppsala buro aldrig frukt i någon akademisk exa-
men. Och det sörjde han nog inte över. Man hör honom
blott uttala en stilla undran över

EN SLARYV, en ärkeslarv, men en snäll slarv var Johan

>att Gud, en riker far,
skall ha så arma barm.

På särans trappa», varom en av hans dikter handlar, kom
han aldrig högre än därhän att i generalguvernören greve
Nils Strombergs hus få sitt levebröd såsom ett mellanting
mellan »sekreterare», informator och rolighetsminister. Där
hade han sitt tillhåll intill döddagar, och med den lotten
var han förnöjd. Äran och härligheten i denna världen im-
ponerade icke på en sådan rättfram natur som Johan Ru-
nius, som sjunger:

>Jag ger världen

med högfärden,

vällust, flärden,

ja med pick och pack god dag,
ger bå” plåten

och smulgråten

uppå båten.

Alltihop bespottar jag.>
