JOHAN RUNIUS. 779

förnöjsamhet och dess tacksamma glädje över livet.» Detta
»osläckliga karolinska livsmod», som ingenting tycktes kunna
bita på, tar sig ett kraftigt uttryck i den dikt, som Runius
skrev vid löjtnant Karl Magnus Drakes bröllop år 1711:

>Nog har här delts ut slängar
i dessa elva år,

därav mång” tappra drängar
ha fått sitt banesår.

Låt delas ut nu kyssar

och annat ljuvligt mer,

så botas vad de ryssar

i släkten rivit ner.

Till bara ris och plaggor
har Gud ej skapt all skog.
Låt somt ock bliva vaggor:
här finns ju timmer nog.
Allt lin blir ej till slöjor
och svepning, hoppas vi.
Somt lär väl barneblöjor
och brudgumsskjortor bli.>

Denna äkta, barnafriska livsglädje svek aldrig Johan Ru-
nius ens i sjukdomens svåraste stunder. Lungsoten lade
honom i en förtidig grav, men nöjd och glad var han in i
det sista, och som ett gott barn gick han bort från denna
fåfänglighetens värld.

Rörande är den strof, han i aning om sin snara bortgång
skrev kort förut:

>Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en god och rolig Junius.>

Denna »goda och roliga Junius» kom också på skaldens
födelsedag, den 1 juni 1713. Då fick han för alltid vila, vid
trettiofyra års ålder.

Litteratur: Henrik Schäck och Karl Warburg, Illustrerad
svensk litteraturhistoria: Del I.
Ewert Wrangel, Det carolinska tidehvarfvets komiska
diktning.
Fredrik Böök, Stridsmän och sångare.
