6 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

det hjälpte icke: alla ryssars självhärskare hade beslutat, att
det skulle firas bröllop, och knesen måste uppträda som
lycklig brudgum, fast han var så svag, att han icke kunde
stå på sina ben utan, som Juel berättar, »snarare såg ut,
som om han skulle dö än gifta sig». Tsaren befallde bara,
att man skulle dra honom upp ur sängen och föra honom
till kyrkan. Ty riktigt roligt skulle man hal

På hösten 1710 måste svenska flaggan strykas även från
Revals fäste, där den vajat i 150 år; och därmed hade
Sverige förlorat sina Östersjöprovinser. För oss, som se
tillbaka, kan det te sig, som om blott ett utanverk till det
svenska väldet därmed gått förlorat, men för den tidens
svenskar kändes det icke så. För dem var den svenska
kulturen i Östersjöprovinserna lika mycket värd att för-
svara mot ryssars och kosackers barbari som varje annan
lem av rikskroppen. Och stympningen kändes för dem ej
mindre smärtsam än för oss att förlora t. ex. Norrland — det
vore klen tillfredsställelse för oss i den tanken, att ett fram-
tida Småsverige måhända skulle trösta sig med att det
blott var några utmarker av riket, som därmed fallit bort.
Betraktar man på ett sådant lösligt sätt sammanhanget
mellan ett rikes landsdelar, så blir efter hand nästan hela
staten förvandlad till sutmarker», som kunna skäras bort,
den ena efter den andra utan alltför kännbart avbräck för
det hela.

När de sista svenska fästena i Östersjöprovinserna föllo
i ryssarnes våld, hade dessa även fått fast fot i Finland.
I mars 1710 hade de återupptagit belägringen av Finlands
gränsvärn Viborg, vilken avbrutits 1706.1 I tre månader
uthärdade den svenska besättningen ståndaktigt, fastän
dess antal för var dag sammansmälte genom strider och sjuk-
domar. Men till sist sköto ryssarne en väldig bresch i fäst-
ningen, och inför den förestående stormningen kapitulerade
försvararne, i juni 1710. Den svenska eskader, som skulle
ha bringat undsättning, kom för sent fram, och från de finska
fälttruppernas sida gjordes icke något allvarligt försök att
oroa fienden.

Den man, som förde högsta befälet i Finland, var general-
major Lybecker. Han hade från överstelöjtnant befordrats
— TSe sid. 573.
