RYSSARNES HÄRJNINGAR I FINLAND. 9

till ett visst antal från vart län. Lybecker hade emellertid
ytterst ringa tilltro till stridsvärdet hos detta lantvärn, sär-
skilt i rådande nödtid, som gjorde bönderna »särdeles makt-
lösar. Men någon mening har han väl i alla fall haft med
att samla dessa tusentals oövade allmogemän. Förmodligen
har han hoppats, att blotta underrättelsen om de omfat-
tande rustningarna i Finland skulle imponera på fienden.

Det landskap, där denna landstorm hade sitt största strids-
värde, var Österbotten, där landshövdingarne nedlagt ett
nitiskt arbete på att organisera folket, förse större delen därav
med gevär och exercera det. Största svårigheten hade varit
att skaffa lämpligt befäl, och detta tycks till allra största
delen ha måst uttagas bland bönderna själva.

På midsommaraftonen samlades folkuppbådet från land-
skapets södra hälft i Ilmola, där det ordnades på avdelningar
och slutligen inför landshövdingen gjorde vad han kallar »en
vacker parade» — dock med det modifierande tillägget: sisyn-
nerhet av bönder».

Några högre officerare, som kunde taga överbefälet, funnos.
icke att tillgå, utan detta överlämnades åt en civil ämbets-
man, häradshövding Jonas Mollin, »en smålänning av nation»,
som av landshövdingen får betyget »en lärd och väl kvalifi-
cerad mam». Men knappt hade landshövdingen rest sin väg,
förrän det blev oro i lägret. Allmogen från en av socknarna
tog sig för att avfärda en deputation på sex man till häst,
som skulle »på socknens vägnar» rådgöra med de övriga, »om
de skulle antaga den påbudna marschen» eller icke. De sex
landstormskavalleristerna talade ivrigt för att man borde
vända hem igen, eftersom landshövdingen ej följde med dem
och man för övrigt hade »litet till bästa». Folket från de
andra socknarna ville dock göra sin plikt och gå mot fienden.

Genast häradshövding Mollin fick höra talas om den be-
tänkliga tillställningen, skyndade han till den plats, där de
missnöjda socknemännen hade sitt läger. Han kom dit just
som korum skulle hållas. Sedan detta skett, lät han uppläsa
några kapitel ur krigsartiklarna »med sådana vedhängande
åtvarningar, som då närvarande tillfälle syntes fordra» och
slutade med en befallning, att manskapet skulle följande
morgon göra sig färdigt till marsch. Då började en av de
äldste bland de missnöjde, Simon Skyhl från Korsnäs by, tala
