RYSSARNES HÄRJNINGAR I FINLAND. 13

Men under följande års krig ledde hans brist på energi till
farliga följder. Hans trupper brunno av lust att få utkämpa
ett avgörande fältslag i södra Finland, hans underbefälha-
vare tiggde honom om att låta det komma därhän, men ge-
neralens krigskonst var reträtt; och denna gick till Tavastehus,
där han lät armén intaga en fast ställning. Här fick han i
augusti befallning från svenska regeringen att inställa sig i
Stockholm, och samtidigt fråntog man honom befälet, som
överlämnades åt generalmajor Karl Armfelt. Det var
en karl av helt annat skrot och korn, en man som vid flere
tillfällen utmärkt sig för djärvhet och beslutsamhet.

Men tillståndet inom den armé, som han nu skulle föra,
var bedrövligt. Soldaterna svälte, och ej en vitten fanns
i krigskassan. Till och med officerarne måste tigga sig till
en bit bröd. Många av dem hade sålt både vapenrock, pisto-
ler och andra persedlar för att ej behöva svälta ihjäl. Deras
löner hade alltsedan krigets början utbetalats högst oregel-
bundet — när de över huvud taget alls utfallit. Det fanns
officerare som på 3 å 4 år ej fått ett öre i lön.

Skulden för att armén fick svälta låg givetvis till god del
hos Lybecker, ty i fråga om provianteringen visade generalen
samma brist på energi som i sin befälsföring. Han tycks rent-
av ha varit rädd för att begagna sin rätt att göra rekvisitio-
ner av förnödenheter inom krigsorten. Men i stället provi-
anterade ryssarne så mycket mera energiskt; och till deras
underhåll gick Finlands spannmål och slaktboskap, medan
landets försvarare fingo svälta. Sitt behov av dragare, vilket
uppgick till åtskilliga tusen, uttogo ryssarne ävenledes inom
Finland.

För sitt försumliga sätt att sköta arméns proviantering
och sin underhaltiga ledning av krigsoperationerna blev Ly-
becker efter långvariga rättsförhandlingar av en generalkrigs-
rätt i Stockholm dömd förlustig liv, ära och gods år 1717.
Dödsdomen gick dock aldrig i verkställighet, ty Karl XII
stadfäste den icke. Ett år efter dess avkunnande avled den
dömde.

Under Lybeckers planlösa ledning hade andan inom finska
armén hunnit bli i grund demoraliserad. De talrika rymning-
arna tala ett tydligt språk. Så hade t. ex. i december 1710
större delen av Savolaks regemente rymt sin kos, fastän denna
