KYSSARNES HÄRJNINGAR I FINLAND. 17

Peter Longström var bondson från Savolaks och om-
talas första gången år 1710, då han bar titeln fänrik. För
sin djärvhet och rådighet blev han småningom befordrad
till kapten och fick av överbefälhavaren över den finska
armén en trupp av hundra »fotdragoner» till sitt förfo-
gande. Med dem förbittrade han efter bästa förmåga till-
varon för ryssarne. Han fortsatte, som sagt, med sitt små-
krig även sedan Armfelts armé måst utrymma Finland, och
till skådeplats därför hade han valt Österbotten. Hans
blodiga slut i november 1718 få vi bevittna i sammanhang
med Karl XII:s sista fälttåg.

Stephan Löfving var född i Narva 1682. Fadern var
konstapel vid garnisonen. Alltifrån 1710 hade Stefan Löfving
tumlat om i gränsfejder mellan finnar och ryssar. Ett par
gånger hade han varit rysk krigsfånge, blivit utplundrad och
»fått feta slängars, såsom han uttrycker sig i sin levnadsbe-
skrivning, men klarat sig tack vare fintlighet och kroppsstyrka.
Han var en sådan där finurlig karl, som när det gällde, hittade
på att t. ex. vända sina skor bakfram för att förvilla sina
förföljare. När han kom i svåra situationer, när kulorna
veno om öronen på honom, kände han sig stå »sunder den
Högstes beskärm och fruktade mig, säger han, »intet för
mång tusenden, som till mig villes!. Så ljuder ofta i farans
stund en gammaltestamentlig ton av bergfast förtröstan i
vad denne äventyrare förtäljer.

Men en enda gång tyckte han, att allt såg så förtvivlat
ut, att »jago, berättar han, »gjorde min bön med tårar,
sång därpå: ”Frisk upp, min själ, och fatta mod! Gud vwill
sig än förbarma.'»

Som avslutning på sin levernesbeskrivning utbrister dep
52-årige mannen år 1734:

»Efter moln skiner solen klar.
Efter sorg man glädje har.
Efter jämmer, nöd och kval
följer hugnad utan tal.
Andan, som förr ångest bar

1 Ville åt mig.
