18 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

till tals med honom. Karl såg på mannen och sade bara:
»Löfvingb Blick och tonfall voro fullkomligt klargörande:
Löfvings grova näve släppte genast taget, och dess inne-
havare gick hem och »kastade sig på sängen».

Där låg han förmodligen och skämdes.

Men när Karl bara hade tid, kunde han sitta i flere tim-
mar och höra på, hur Löfving berättade om sina manda-
ter, och gav honom då högsta betyget: »Vi se, ätt Löfvin-
gen inte är rädder.» Nej, det hade Hans Maj:t då rätt i,
menade finnen. Och så kände han sig varm i kläderna
igen och var framme och tittade ett tag över konungens
axel, när Hans Maj:t satt och skrev vid bordet. Karl sköt
bara undan papperet och lät för resten udda vara jämnt.

Många skiftande öden skulle Löfving genomgå efter den
tiden. När det stora nordiska kriget slutade, förlorade han
i och därmed sitt levebröd, skulle då pröva på något an-
nat och tog sig ett hemman på arrende. Men jordbruka-
rens trägna mödor passade den gamle partigängaren illa.
Redan efter ett års försök måste han gå från gård och
grund. Sedan flackade han omkring i Finland och levde
på sina vänner, allt under det han fruktlöst bestormade
regeringen med ansökningar om någon syssla. Det märk-
tes, att han med Karl XII:s bortgång hade förlorat sitt
bästa stöd.

Omsider hugnades han dock med kaptens rang jämte
löfte att vid tillfälle bli antagen i rikets tjänst och fick
ett kronohemman anslaget till sitt underhåll. År 1741,
när ett nytt krig utbröt med Ryssland, hade man ånyo
användning för den skicklige kunskaparen. Men det är en
annan historia.

Så otaligt många gånger, som Löfving än utmanat dö-
den, uppnådde han i alla fall den ovanligt höga åldern av
88 år. Han dog år 1777. På äldre dagar hade han hugnats
med majors rang och en liten livstidspension av svenska
regeringen.

Ryssarne 1 Västerbotten.

På hösten 1714 blev även Västerbotten hemsökt av ryssar-
ne. En mängd finska flyktingar hade kommit som förebud
