RYSSARNE I VÄSTERBOTTEN. 19

till vad som stundade. De första färdades landvägen och
slogo sig ned i Torneå och dess omnejd. Längre fram kommo
hoptals med finnar seglande över Bottniska viken.

I flere norrländska kyrkböcker från denna tid talas om
finska flyktingar, som under åren 1714—1721 slagit sig ned
i denna landsända. Det blev en finsk invandring till skogs-
trakterna, som påminner om Karl IX:s dagar. I somliga forna
ödemarker skola enligt sägnen finnar från stora ofredens
dagar ha varit de första nybyggarne. Ibland hade de ej med
sig annat än yxa och bössa, när de kommo. Men nu, som på
Karl IX:s tid, klarade de sig bra ändå.

I september landsteg en rysk styrka vid Umeå. Där hade
landshövdingen till sitt förfogande blott 300 rekryter av
Västerbottens regemente samt några hundra bönder, som
uppbådats med budkavlar. Men när allmogen fick syn på
fienderna, vägrade den att hålla stånd. Då lät landshöv-
dingen även soldaterna draga sig tillbaka och lämnade så-
ledes Umeå utan strid i fiendens våld. Stadens invånare hade
sflytt till fjälls upp i vilda lappmarkem, berättar landshöv-
dingen i en skrivelse till Arvid Horn. Ryssarne plundrade
staden och satte sedan eld på den med undantag för kyr-
kan och det gamla residenshuset. Därefter avseglade de till
Finland, där flottan lade sig i vinterkvarter. Expeditionen
hade emellertid kostat dem ett tiotal fartyg, som stött
på grund eller på annat sätt förolyckats.

Nu började en sannskyldig lidandets tid för Västerbotten.
I oktober anlände Armifelt till Torneå med resterna av finska
armén, 4,000 man, därav ett tusental sjuka, samtliga ut-
blottade på allt. De förlades i stadens omnejd. En
mindre avdelning om 450 man kom sjöledes över till Löv-
ångers socken, söder om Skellefteå. Om dem skriver lands-
hövdingen, att de för sin nakenhets skull icke kunde visa sig
utomhus. Därtill strömmade alltjämt nya massor av flyk-
tingar in i landet, alla i det eländigaste tillstånd. Deras antal
beräknade man till 8,000 personer.

Alla dessa, såväl soldater som civila, skulle nu ha sitt un-
derhåll från det fattiga Västerbotten. Man kunde ha väntat,
att regeringen låtit sig angeläget vara att i någon mån söka
lätta bördan för landskapets befolkning. Men nej, lika litet
