20 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

som den åtgjort något för att skydda Västerbotten mot fi-
enden, lika litet avhördes några åtgärder för att bispringa
folket med livsförnödenheter. Landshövdingen fick bara
uppmaningar att sockenvis indriva medel till flyktingarnes
underhåll. Snart voro också de fyra bästa socknarna allde-
les länsade på spannmål. Där fanns, enligt landshövdin-
gens uppgift, varken utsäde eller ens brödföda åt jordägarne
själva; och all boskap, som ej nödvändigt behövdes för bön-
dernas livsuppehälle, var nedslaktad. Men man kunde ju ej
heller driva bort dessa arma flyktingar, som »av kärlek emot
konungen och fäderneslandet övergivit all sin egendom och
sökte beskydd».

Landshövdingens förslag till underhållsbördans fördelning
på flere landskap blev av regeringen remitterad till kammar-
kollegium för utlåtande, och där fick det vila i frid.

Men landshövdingen måste något göra; och så vidtog han,
efter samråd med Armfelt, den åtgärden att inkvartera trup-
perna hos allmogen. Det blev en tung börda. Mången bonde
fick på sin gård underhålla 10—12 soldater, av vilka en stor
del medförde hustru och barn. Så långt landshövdingen för-
mådde, sökte han också förmå allmogen att ge pälsar och
andra klädesplagg åt soldaterna; men det anskaffade förslog
icke på långt när, utan många förfröso under vintern sina
lemmar av brist på kläder.

Med beundransvärt tålamod buro bönderna de tunga bör-
dor, som pålades dem. Stundom förekom dock trots, sär-
skilt i Övertorneå socken, där det vid ett par tillfällen hände,
att allmogen »förvägrade att giva något till militien utan
satte sig med våld emot och hotade dem nederskjuta, som
något av dem ville uttaga» — det är Armfelts ord. Och då
Viborgs kavalleriregemente beordrades dit, gjorde bönderna
till och med förhuggningar på vägen för ryttarne.

En uppmuntrande tilldragelse mitt i allt det sorgliga in-
inträffade i mars 1715, då en skara kosacker överföll den all-
moge, som var samlad till gudstjänst i Torneå kyrka. Det
skulle de icke ha gjort, ty en borgare från staden satte sig
i spetsen för bönderna, vilka gåvo eld på ryssarne med
den påföljd, att dessa genast gåvo sig av, kvarlämnande åt-
skilligt av det byte, de tagit på vägen. En vecka därefter
återkommo kosackerna emellertid, 600 man starka. Nu
