32 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

Från rysk sida framhöll också en diplomat, att svenska
armén blivit så illa tilltygad, att »vav lejonet endast rytandet
var kvars. Man uppstämde från detta håll de allra fagraste
locktoner för Fredrik IV:s räkning: nu vore tillfället kommet
att återtaga alla förlorade danska provinser, ja kanske åter-
upprätta den union mellan de skandinaviska rikena, som
Margareta stiftat.

Men först i och med kapitulationen vid Perevolotjna an-
såg Fredrik IV tiden vara inne att måtta ett dråpslag
mot Danmarks gamle arvfiende. Kort förut hade han också
ingått ett anfallsförbund med August II. Danskarne skulle
infalla i Skåne och August i Sachsen. Danmarks mål var att
återtaga Skåne, Halland, Bleking, Bohuslän och Jämtland.
Man räknade på, att tsar Peter skulle hjälpa till med ansen-
liga subsidier.

Men när det efterlängtade tillfället att taga hämnd på Sveri-
ge äntligen kom, var det slut på hoppet om ryska subsidier,
och det helt enkelt därför att tsaren nu ansåg sig så mäktig,
att han icke behövde Sachsens och Danmarks hjälp — åt-
minstone var han icke hågad att betala något för den. Å
andra sidan var lockelsen att nu taga revansch på Sverige
alltför stark både för Fredrik och för August. Om  tillfället
nu försummades, skulle det kanske aldrig återkomma.

Om man bara haft penningar!

o Då August emellertid nu ryckte in i Polen, trots att han
icke fått löfte om några ryska subsidier, kunde man i Dan-
mark ej hålla sig stilla längre. Väntade man över vintern,
skulle svenskarne hinna rusta sig. Därför lät man det, trots
den framskridna årstiden, bryta löst redan 1709. Det var
envåldshärskaren, som beslutit kriget, men företaget fick även
en stark folkstämning för sig. Prästerna i Köpenhamn pre-
dikade mot »den gamle arvfienden». Nu om någonsin skulle
revansch tagas för Brömsebro, Roskilde, Lund och Traven-
thall

Men det fanns också några få i konungens omgivning, som
voro betänksamma, ty utan ett öre i subsidier och med en
tom skattkammare måste den danske konungen gå till anfall.
Det var följden av att Fredrik IV låtit gå sig ur händerna
så många lysande tillfällen att spela ut sina kort, då han
suttit med trumf på hand.
