34 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

fanorna, men de voro fördelade på olika trakter av det vid-
sträckta väldet. Hemma i Sverige hade åtskilliga av de or-
dinarie regementena fått ligga kvar, särskilt med tanke på
försvaret av gränsen mot Norge, och flottan hade ju ännu ej
lidit något nederlag utan befann sig i respektingivande skick
under den gamle Hans Wachtmeisters sorgfälliga omvårdnad.
Det oaktat var defensionskommissionens uppgift synnerligen
svår, därför att stridskrafterna behövdes på så många olika
håll mot de hotande fienderna. Då nu Skåne särskilt var
utsatt för fara, måste man nödvändigt förstärka de tillgäng-
liga stridskrafterna med en ny armé. Men hur få en sådan upp-
satt, så länsade som statens kassor voro? Svårigheterna hade
ytterligare ökats genom en missväxt, som under år 1709 drab-
bat nästan hela Sverige — Skåne var dock ett av undantagen.

Magnus Stenbock.

Den man, som närmast hade till uppgift att försvara Skåne,
var generalguvernören därstädes, Magnus Stenbock. Han
föddes 1663 eller 1664 och var son till riksamiralen Gustav
Otto Stenbock och den berömde riksmarsken Jakob de la
Gardies dotter. Den sköna Ebba Brahe var alltså Magnus
Stenbocks mormor.

Som sjuttonårig yngling hade han sett sin faders förmö-
genhet gå sin kos genom reduktionen. År 1685 gick han i
holländsk krigstjänst men blev två år därefter utnämnd till
kapten vid ett svenskt regemente, som Karl XI sände till
sina bundsförvanters hjälp år 1689.! Och i det blodiga slaget
vid Fleurus? förunnades det honom att som ung major hävda
det svenska namnets ära. Det gjorde han med en tapperhet,
som vann både vänners och fienders beundran. Under de
nästföljande krigsåren utförde han nya bragder.

Han var nu vorden en lycklig äkta man. Sin unga maka,
en dotter till den mäktige kanslipresidenten Bengt Oxen-
stierna, älskade han över allt här i världen. Den beviskratt,
som ligger i själva friarebrevet, får väl näppeligen i och för
sig anses så avgörande, men det tyder i alla fall på en verklig
förälskelse. Fast naturligtvis började det med ceremonierliga
vändningar i tidens stil: »Jag vet intet, min ädlaste Fröken,

1 Se Bd IV: 326. — ? Se Bd IV: 327.
