DANSKA KRIGET 1709—1710. 53

under en resa från Skåne till Stockholm: »Jag kan inte
nogsamt beskriva den frimodighet, som finnes överallt hos
soldaten, så att på sidlyktone allt lärer väl avlöpa. Samma
mod och åhåga att bortköra fienden har jag funnit hos den
småländske och östgötske bonden.»

Från olika trakter av Sverige kommo nu regementena
marscherande ned till Växjö, som Stenbock bestämt till
samlingsplats. Deras genommarsch vållade nya bördor för
allmogen, framför allt genom skyldigheten att forsla fram
krigsförnödenheter. Även åtskilligt manskap skulle skjutsas.
För att det skulle gå fort undan, åkte nämligen en del rege-
menten på slädar ned genom landet. Under sådana för-
hållanden fingo hästar från en del småländska hemman gå
i skjuts ända till 15 mil och blevo därunder mycket illa åt-
gångna. Flere veckor efter fälttågets slut mottog landshöv-
dingen klagomål från allmogemän, som ännu ej fått tillbaka
sina skjutshästar från armén — man hade där tydligtvis
utan vidare behållit dragarna för trossens räkning.

Stenbocks försök att åstadkomma ett bondeuppbåd.

Magnus Stenbocks planer på Skånes försvar stannade ej
vid att skaffa dit reguljära trupper. Till deras bistånd ville
han sätta i gång med ett allmänt uppbåd av vapenföra män,
först och främst i Småland, »eftersom alla smålänningar ge-
menligen kunna skjuta». Småningom togo hans planer fastare
former, och den 17 januari utfärdade han från högkvarteret
ett manifest till all Sveriges vapenföra befolkning att den
14 februari samlas till häst eller fots, med den beväpning,
som envar kunde anskaffa, och med underhåll för sex
veckor. Manifestet är ett lysande prov på Stenbocks väl-
talighet, på hans manliga, till hjärtat gående språk. »Neder-
laget vid Pultava hade», säger han, »satt de danske svärdet
i handen uti det inbillade hopp att finna Sveriges barn där-
igenom så försoffade och så försagde», att han skulle kunna
i grund fördärva deras land. Men så mycket mer borde
Sveriges folk lita till »den samme allsvåldige Guden, som
ifrån urminnes tider stritt för de svenske och alltid satt i
deras bröst ett troget, frimodigt och tappert hjärta». Dan-
