DANSKA KRIGET 1709—1710. 55

Emellertid skulle bönderna själva säga ett så bestämt
nej, att det ingenting blev av med folkuppbådet. Deras
krafter voro nu så ytterligt ansträngda, att de behövde få
andrum, tills den mest trängande fara stode för dörren. De
få allmogemän, som hörsammade sina landshövdingars kal-
lelser, förklarade överallt, att antingen skulle de gå man ur
huse eller ock skulle ingen gå; och längre än till länsgrän-
sen ville de på inga villkor bli förda. De befarade näm-
ligen, att om blott ett färre antal utvaldes, skulle dessa bli
kvarhållna vid armén så mycket längre. Men sitt eget län
ville de samfällt försvara, så snart budkavlen kallade dem
man ur huse. Många av dessa fattiga bondemän klagade,
att de ej en gång ägde så mycket mat som för två dagar.

Icke ens i Jönköpings län, där allmogen visat en så rörande
offervillighet vid rekryteringen av regementena, fanns någon
hänförelse för en allmän folkväpning. När landshövding
Lindhielm befallde de församlade bönderna att bryta upp,
tredskades de och förklarade, att de icke ville gå ur fläcken,
förrän de hade hallänningarne framför sig — de visste myc-
ket väl, att icke en enda Hallandsbonde hörsammat sin
landshövdings kallelse att inställa sig. När Lindhielm för-
sökte komma någon vart med dem på övertalningens väg,
ställde bönderna till tumult och började skjuta med sina
bössor. Då måste han låta dem gå hem på deras eget an-
svar. Några straffåtgärder blev det aldrig av, ty det visade
sig omöjligt att få reda på upphovsmännen. Därför fick
det bero vid allvarliga förmaningar.

Vad bönderna i Kalmar län och Bleking beträffar, så
blevo de genom en skrivelse från Hans Wachtmeister befriade
från deltagande i folkuppbådet, en åtgärd, varom general-
amiralen samtidigt underrättade Stenbock. Wachtmeisters
motiv var, att flottan hade sitt förnämsta rekryteringsom-
råde i dessa kusttrakter. En åderlåtning på ungt manskap
skulle följaktligen bli till obotlig skada för båtsmanshållet
flere år framåt och många gånger överväga det gagn, man i
Skåne skulle ha av detta manskap.

När bönderna i Kronoborgs län fingo höra, att Blekings-
borna skulle stanna hemma, blevo de ännu ovilligare än för-
ut att lämna sina gårdar. Ty de fruktade, som en kyrko-
herde i länet säger i en skrivelse till landshövdingen, att
