70 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

våld, ack våld här brukas nu!
Plumper, hålt dock dina händer!
Minns, min vän, som är i Bender,
skall dig hämnas ett med sju. . .>

»Kom och se, hur jag är rivenb» utropar den beträngda frun
förtvivlad. Men då höres en tröstande stämma. Det är
Stenbock, som kommer och befriar henne, och hånande till-
ropar hon den flyende »kurtisanen»:

>Nu adjö, min herre lilla!
Sitt och var nu vackert stilla;
och låt bli onödigt gantl>!

Den mest populära av alla de dikter om slaget vid Häl-
singborg, som nu sågo dagen, är emellertid en, som börjar
sålunda: »Kong Fredrik i Danmark, han satt på sin stol.»

Länge levde denna visa på folkets läppar, och ännu vid
mitten av 1800-talet ansågs den vara, näst Sinclairsvisan,
vår mest sjungna historiska visa. Särskilt under Gustav III:s
krigsår upplevde den en efterblomstring. Med sin käcka
humor, sina överdrifter, t. ex. i uppgifterna om truppernas
antal, och sin frihet i versformen har den tycke av folkvisan.
Hör t. ex.:

>Måns Stenbock förde sina männer i fält —
som bockar begynte de stångas.

De slogo tolvtusende jutar ihjäl
och fångade gruvligen många.

De övriga flydde över en sjö —
i kalla vattnet de blödde.

De fingo sin väl förtjänta lön,
och mesta delen de dödde.

Den Räven?, som förr var stor i sin trut,
han teg som muren stilla:

”Jag reser med kungen till Seland förut,
ty här så luktar det illa.>

Även i toner har slaget vid Hälsingborg fått sin tolkning.
Den lärde och vittre kyrkoherden Nils Lovén (Nicolovius)
berättar i sin berömda skildring av folklivet i Skytts hä-

1 Narrspel, gyckel. — ? En folklig anspelning på Reventlows namn.
