KARL XII DRIVER TURKIET TILL KRIG MED RYSSLAND. 89

semot sin vilja kommit där till. Så ser mam, tillägger mo-
raliserande vår svenske prästman, »att varken eunucker eller
låste murar kunna hjälpa, var som odygden vwvill regera.»

Vid beiramfesten i november 1710 blev det Agrell beskärt
att skäda sultanen Akmed III själv i all hans härlighet, då
han efter gammal plägsed red till kyrkan med stor pomp
och ståt. »Han är nw, berättar vår sagesman, »en herre av
35 år ungefär, ser rätt väl ut och har en proportionerad kropp,
ett friskt ansikte med becksvarta ögon, ögonbryn och skägg,
en något stor och krokot näsa, eljest en mycket stilla och
allvarsam min, Slog nu, vid han red, ögonen mycket stilla
och vänligt på de på ömse sidor stående janitscharer, vilka
däremot bugade sig men icke synnerligen djupt. Efter ho-
nom kommo hans trenne Kislar aga (eller överstar för snö-
pingarne, som akta på fruentimret), den ena svart och ung,
den andra vit och gammal och såg ut som en gammal käring
med infallne och rynkote kindben, hade heller intet skägg,
ty det växer intet på sådane.»

Av drabantskrivaren Norsbergh skildras Hans turkiska
Maj:t sålunda: »En man av medelmåttig statur med gröna
kläder, stort, långt svart skägg, högt änne, något brunaktig,
vit och röd uppå kindbenen, röda läppar och stora svarta
ögon och ögnebryn. Sittande då kejsaren uppå en skön och
mycket välvuxen brun häst. Under sig hade han en kostelig sa-
del med pärlor och många ädle stenar allt omkring besatt.»

I juni 1711 fick Agrell vara med om det sällsynta nöjet
av en audiens inför sultanen själv. Den föregicks av en fest-
måltid, som dock icke så särdeles imponerade på vår gode
pastor, vars huvudsakliga smakintryck blev, att »rätterna
icke bestodo uti särdeles delikatesser utan eljest enfaldigt
kokat och stekt fårekött, höns, duvor, fisk och åtskillige
soppor av ris, annan frukt, mjöl och sådane saker mer; dock
kom en pastej av smått hackat kött och en tårta med fyll-
ning av körsbär fram, som voro mycket väl- och rensma-
kande. Men oxekött eller vilt syntes intet vid hela anrätt-
ningen, ty turkarne göra mycket litet estime därav!,

Vid detta ätande brukades likväl inga synnerlige bords-
ceremonier, utan var och en betjänte sig av fingrarna så gott

1 Sätta mycket litet värde därpå.
