KARL XII DRIVER TURKIET TILL KRIG MED RYSSLAND. 91

hade på huvudet, bakom ett litet skrin, som skinte av idel
juveler. På högra handen låg en sabel, vars fäste och balja
glimrade av klenodier. Golvet var belagt med rött broderat
atlas av dyrbart upphöjt arbete. Väggarna prunkade med
de raraste kinesiska tapeter, och på förhängslet för spisen
var intet annat att se än understora safirer. Summa: de som
inkommo visste intet, vilka juveler de mest skulle undra
över eller först beskåda. Besynnerligen betogo de diamanter
deras ögon, som sultanen hade själv på bröstet och på var
finger av bägge händerna.»

Under hela ceremonin yttrade storherrn ej ett ord, blott
mottog svenska sändebudets vördnadsbetygelser och för-
säkringar om hans konungs vänskap.

Vid ett föregående tillfälle hade Agrell och några hans
landsmän besett seraljen, »så mycket oss för denna gången
tillåteligt vars. Bland annat har han en rolig beskrivning av
»kejsarens djurhuso. »Därinne stodo», berättar han, stvenne
stycken fyla vargar bundne. Härpå kommo vi till ett annat
skrank, uti vilket tvenne stycken djur förvarades, som sågo
nästan ut som vargar, men något lägre, med längre öron och
stora hängande bukar — äro av en sådan art, att de besyn-
nerligen trakta efter människors lik, därföre de på tyska
kallas menschenfresser.!

Näst härintill uti en annan avdelning lågo uti kedjor vid
väggen bundna tvenne stycken lejon, en hane och en hona,
tämmeligen stora och gamla, jämte denna åter en annan
avdelning, där trenne unga lejon fastbundne Vvoro — dessa
som de andra lågo helt stilla och sågo oss an, fast icke syn-
nerligen milt.

Här gintöver voro tvenne andra skrank. Uti det första
låg en stor och skön tiger, med rätt vackra fläckar, fastbun-
den — var skada att den låg så orent — såg oss väl skarpt an
men spelade likväl med stjärten liksom viljandes fägna oss.?
Uti det andra stod en vildkatt bunden, hög som en stor vint-
hund, gråbrun med svarta ränder — såg eljest uti allting ut
som en hemtamd, men mycket vild, att oansett han stått
här några år och djurvaktaren tordes klappa och röra vid
de andra djuren, så djärvdes han likväl intet bjuda till att

! Människoätare: hyenor. — ? Tolkningen är nog något för välvillig.
