KARL XII DRIVER TURKIET TILL KRIG MED RYSSLAND. 95

tanen för ansenliga lån, som verkligen till svenskarnes stora
glädje då och då beviljades.

Ej heller detta räckte emellertid till officerarnes och tjän-
stemännens underhåll, utan dessa måste själva, var och en
på sitt håll, vigga ihop pengar hos turkar och judar samt hos
grekiska och armeniska köpmän, som lockades att driva sitt
geschäft vid svenska lägret. Till en början lade alla dessa
österlänningar i dagen en »vänlig benägenhet». Men efter
hand som det gick långsammare med lånens återbetalning,
blevo orientalerna mera »ledse och tröga». Då måste sven-
skarne skriva reverser på dubbla lånesumman, ja slutligen
på 4 eller t. o. m. 8 gånger det erhållna beloppet.

Hela historien om svenskarnes låneoperationer i Turkiet
är ett sorglustigt kapitel. Hjälp måste sökas även hos en-
skilda och först hos köpmän i Konstantinopel. Svenska sän-
debudet därstädes fick konungens fullmakt att låna av dem
utan att »anse, huru hög ränta utfästess. Med Poniatowskis
hjälp lyckades han också uppbringa mynt hos engelska och
franska köpmän i Konstantinopel — men mot 16 å 20, ja
ända upp till 25 » ränta.

De konstantinopolitanska affärsmännens förmåga — eiler
kanske snarare deras goda vilja — räckte dock icke på långt
när till för svenske konungens lånebehov. Även för hans
räkning måste man anlita turkar, judar, greker, armenier
och araber i och omkring Bender. Av dem fick man lån i
små poster, stundom av ficklåns storlek — så mycket högre
blev naturligtvis räntan.

Den, som härvid utmärkte sig i konsten att »göra pengara»,
var översten och drabantlöjtnanten Grotthuss,som i själva
verket var Karl XII:s finansminister denna tid. Ingen för-
stod sig så som den enögde översten på att »ta» turkarne.
Han kunde också briljera med sin färdighet i deras språk,
som han snart lärde sig tala ganska ledigt. Grotthuss” finan-
siella förmåga bestod i ett fullkomligt förakt för räntans
höjd. Han påstås ha utfärdat skuldsedlar på 100 riksdaler
åt personer, som lånat honom 5, fastän de själva förklarade
sig nöjda med att det skrevs blott(!) 10 riksdaler. Sådant
måste man göra för kreditens skull, sade Grotthuss. Ord-
nade räkenskaper var också en formalitet, som han höjt
sig över. En god, om ock starkt påbredd historia berättas
