112 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

Då blev han emellertid på det kraftigaste avrådd av sina
närmaste under framhållande av att Hans Maj:t ju skulle
komma som en simpel »volontär» i en främmande armé, utan in-
flytelse på krigsrörelserna och utan anständig utrustning bland
dessa uppblåsta paschor. Karl var ju, säger Nordberg, »ett
krönt huvud men den andra en betjänt av sin herre». Så-
lunda föranleddes konungen att ändra sitt beslut, och Ponia-
towski fick med sorg framföra hans avböjande av paschans
anbud. Visserligen gjorde greven sitt bästa att insvepa av-
slaget i vackra ordalag, men paschan kunde icke dölja sin
förtrytelse. Han vände sig till khanen, som stod bredvid, med
den anmärkningen, att det blott var, vad man kunde vänta
av den stolte otrogne. Han ansåg dem ej värda äran av
ett besök.

Efter freden vid Prut var Karl XII mer beroende av sul-
tanen, eller rättare av den myndige och maktfullkomlige
storvisiren, än någonsin. I själva verket var han nu turkisk
fånge, och det var nog mest en tom fras, när Fabrice vid
den tiden skrev från Bender, att »turkarne bero mera av
honom än han av dem». Men det var fler än Fabrice, som
hade svårt för att tänka sig, att även en sådan viljemän-
niska som Karl XII kunde vara beroende av omständig-
heternas tvång. Själv har han också i det längsta hellre
låtit folk tro, att han inte ville resa, än att han inte
kunde. Och den rollen har han spelat så bra, att både
samtid och eftervärld trott på den.

Men eftersom Karl nu ändå måste stanna kvar, så satte
han åter i gång ett energiskt arbete på att än en gång
vända den turkiska politiken sig till godo. Då försökte
storvisiren göra sig av med den besvärlige gästen. Han
skrev till honom ett brev, vari han meddelade konungen,
att nu funnes det bästa tillfälle för honom att komma
hem till sina länder, och eskort skulle han få av Höga
porten. Brevskrivaren lät också Karl förstå olämpligheten
av att krångla med hemresan.

Men aldrig skulle det sägas, att Sveriges konung måst ge
sig av på befallning av en turkisk ämbetsman. Mot stor-
visirens hotelser satte Karl XII det orubbliga lugnet. Han
lät svara, att han vore färdig att resa, om han finge till-
