KARL XII DRIVER TURKIET TILL KRIG MED RYSSLAND. 113

räcklig eskort och ett penninglån på 1!/2 million kronor.
Men han lät därjämte förskansa sitt läger. Då kommo de två
paschor, som voro utsedda att anföra hans eskort, och be-
gärde audiens för att delgiva konungen storvisirens order,
att om han ej genast bröte upp, skulle han med våld föras
bort. Karl lät hälsa dem, att de gjorde klokast i att
hålla sin tunga i styr och väga sina ord. När de dagen
därpå anlände, åtföljda av sin janitscharvakt, mottog han
dem vid sitt tält med vakten i gevär. Den vinken förstodo
de bägge turkarne. »De hade», för att tala med Agrell,
»darrat och bävat, då de sågo Hans Maj:ts tält omgivet av
400 käcka dragoner, som gjorde deras parade med sköne
gevär i vackert solsken.»

Något uppträde blev det alltså ej av den gången. Och vid
turkiska hovet hade vågskålen åter börjat sänka sig till Karls
förmån. Tsar Peter gjorde nämligen ingen min av att upp-
fylla sina förpliktelser mot Turkiet. Då blev storvisiren en
vacker dag entledigad, och i december 1711 utfärdade sul-
tanen en ny krigsförklaring mot ryssarne.

Men därför var det ock så mycket nödvändigare, att re-
geringen i Sverige äntligen gjorde allvar av Karls löften att
sända över till Tyskland de trupper, som skulle samverka
med de turkiska. Karl nedlade också mycken kraft på att
förmå det svenska riksrådet därtill. Men då inga andra
verkningar än bara veklagan förspordes av konungens på-
stötningar, fingo dessa en allt onådigare form. Så lät han
rådsherrarne i februari 1711 veta, att han nu hört dem så
ofta tala om »det slätta tillståndet hemma i landet, att det
vore nog, om man allenast korteligen förmälte, att det an-
tingen ännu vore lika sådant eller ock slättares. Med jäm-
mer och veklagan uträttades ingenting. MNu gällde det i
stället att »använda yttersta förstånd och krafter till rikets
försvar och dämpande av fiendens högmod» — ty konungen
vore övertygad, att rådsherrarne skulle slå bort alla tan-
kar på att »köpa en neslig fred medelst några provinsers
avstående, vartill Vi aldrig lärer samtyckas.

Någon fart blev det dock ej i krigsförberedelserna här
hemma, förrän när Magnus Stenbock, som utnämnts till
överbefälhavare, själv började driva på flottans utrustande
i Karlskrona. Det var i maj 1712. Men då hade Ryssland
