MAGNUS STENBOCKS TYSKA FÄLTTÅG. 115

lertid också brist på. I slutet av augusti 1711 hade ami-
ralitetskollegium kunnat disponera blott 5 å 6,000 man, d. v. s.
hälften av vad som behövdes för att bemanna flottan —
pesten hade nämligen härjat svårt bland sjöfolket. Och av
dessa besättningar voro blott 3,000 man någorlunda sjövana;
resten bestod av oövade »bondedrängars. I september och
oktober hade man emellertid genom ytterligare värvningar
samt genom sjökommendering av ett par infanteriregemen-
ten fått ihop vad som nödvändigtvis behövdes för att fylla
luckorna. Men då var det så dags. Frågan var nu, om man
skulle hinna bli färdig i bättre tid år 1712.

Tillståndet inom flottan hade då ingalunda blivit bättre.
Officerarne hade sedan 1710 icke fått ut mer än tre månaders
lön och voro så utarmade, att de »bådo om avsked och lov
att gå ut på landsbygden och tigga». Till nybyggnader och
reparationer fanns icke ett öre, och de pengar, Magnus Sten-
bock lyckades anskaffa, voro som en droppe i havet.

Det var en tung börda, som vilade på den gamle general-
amiralens axlar. Också klagade Wachtmeister över, att han
kände sig ålderdomssvag. Men vem skulle väl hjälpa honom?
Den ende av amiralerna, som dugde därtill, var Anckarstierna,
men han hade en så oformlig stofthydda att dras med, att
han måste bäras av fyra man och hissas ombord på sitt skepp.

Till allt annat, som i hög grad försvårade utförandet av Karl
X II:s krigsplan, kom det, att rådet såg helt annorlunda på
saken än konungen och hans trogne anhängare Magnus Sten-
bock. För rådsherrarne tedde sig hela expeditionen till Pom-
mern blott som ett äventyrligt polskt företag. Hade man
då rätt att riskera Sveriges sista här på en sak, som så föga
anginge Sveriges väl och ve? För Magnus Stenbock däremot
framstod denna diversion som en livssak för Sverige, och han
satte också in hela sin personlighet på att föra saken igenom.
Han förmådde ock att även nu entusiasmera andra och för-
stod att finna utvägar, där det tycktes vara stängt för vem
som helst annan. I vältaliga ordalag, som måste gripa även
de största egoister, vädjade han i ett tal på Stockholms råd-
hus i juni 1712 till sina medborgares fosterlandskärlek. Och
han fick också, i form av gåvor och lån från vitt skilda lands-
ändar, in 400,000 daler silvermynt, därav en tredjedel från
Stockholm. Även de allra fattigaste ville bidraga med sin
