120 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

stegs avstånd från fienden. Då smällde den första salvan,
Karl XII hade nämligen lärt sina gossar, att »på 15 stegs
avstånd träffar kulan säkrast>. Därefter stormade svenskarne
fram med pikar och fällda bajonetter, »som en åskby med
hagel» — så beskrevo de danska fångarne sedan det anfallet.
Slaget vid Gadebusch slutade med en ärofull seger för de
våra, en lysande avslutning på de krigiska bragdernas långa
rad under vår stormaktstid. Danskar och sachsare hade för-
lorat 6,000 man, svenskarne blott 1,500.

Näst Stenbocks fältherreskicklighet får segern tillskrives
främst Cronstedts artilleri samt kavalleriet på svenskarnas
högra flygel. Stenbock, som genom egna rekognosceringar
väl kände till terrängen, lät nämligen denna del av sin armé
göra en kringgående rörelse ner i en sänka. Utan att bli
observerade av fienden lyckades svenskarne först taga sig
fram genom denna sumpiga dal, där hästarne nästan ideligen
sjönko ned, och sedan uppför en brant sluttning, för att till
sist liksom genom ett trollslag dyka upp alldeles inpå dan-
skarnes vänstra flygel med sådan effekt, att hela det danska
rytteriet inom kort upplöstes i vild flykt.

I danska generalstabens arbete om stora nordiska kriget,
ett mönstergillt verk av historisk opartiskhet, får Stenbocks
fältherreskicklighet det vackraste vwvitsord, då det heter:
»Segern kan ej tillskrivas det blinda ödet, ej heller fiendens
underlägsenhet i antal eller brist på lust och förmåga att
strida. Nej, äran tillkommer främst Stenbocks överlägsna
fältherreduglighet, hans riktiga uppfattning av offensivens
absoluta överlägsenhet och hans enastående förmåga att in-
verka på sina underlydande, så att alla, från generallöjtnan-
ten till gemene man, underordnade sig hans vilja och gjorde
den till sin egen.»

Konung Karl gav också Stenbock sitt erkännande genom
att nu stadfästa honom i den fältmarskalksvärdighet, som
rådet givit honom efter segern vid Hälsingborg. Men upp-
rättelsen kom för sent: Stenbock hade för alltid slutat sin
fältherrebana, då han mottog konungens brev.

Den natt, som svenska hären efter striden i regn och köld
tillbragte på slagfältet, blev, säger Munck, trots segerglädjen,
sden ängsligsta och längsta natt av alla dem jag levat uti.
