122 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

satt framryckning var åt Holstein. Här synes han ha tänkt
sig kunna upvppehålla fienden, till dess förstärkningar hunne
tilföras honum från Sverige. För övrigt var det icke utan,
att han haft Karl X:s exempel i tankarna. Vem vet: om
lyckan bleve god, kanske han också skulle kunna tvinga Dan-
mark till fred? Någon kraftigare förföljelse upp genom Jyl-
land ansåg han sig icke behöva befara från de förbundna,
eftersom Karl X II:s förhoppningar på en tredje turkisk krigs-
förklaring verkligen gått i uppfyllelse i november 1712. Sul-
tanen ämnade personligen leda det nya fälttåget, och även
de mest tvivelsjuka synas nu ha varit övertygade om att
den här gången skulle det bli allvar av. Det var således
antagligt, att tsaren skulle draga större delen av sina strids-
krafter bort från Tyskland till helt andra krigsskådeplatser.

Men Stenbock hade felräknat sig på verkan av den tur-
kiska krigsförklaringen. Tsar Peter synes icke ha fäst sig
mycket vid den utan ställde alltjämt hela sin armé i Meck-
lenburg till bundsförvanternas förfogande. Det var alltså
betydligt överlägsna stridskrafter, som följde efter svenskarne,
då de drogo sig norrut upp genom Holstein och den 18 janu-
ari 1713 på isen övergingo floden Eider.

Stenbocks planer på att fortsätta upp genom Jylland vi-
sade sig emellertid snart omöjliga att genomföra. De trupp-
avdelningar, som sänts ut för att rekognoscera den närmaste
trakten, inberättade nämligen, att befolkningen övergivit hus
och hem. Att ge sig in i ett öde land utan förråd skulle bli
detsamma som att svälta ihjäl. Stenbock måste alltså stanna
där han var.

Då holsteinska regeringen nu erbjöd honom att söka skydd
bakom fästningen Tönnings murar, beslöt han — fastän
efter mycken tvekan — att begagna sig av anbudet. Fäst-
ningen var nämligen i gott stånd och försedd med förråd,
tillräckliga för dess besättning, ehuru naturligtvis icke för
hela svenska armén.

Alltså ryckte Stenbocks trupper in på halvön Eidersted,
som sticker ut från marsklandet på Holsteins västkust. Där
skyddades arméns rygg av fästningen, och Stenbock hoppa-
des kunna hålla ut här, tills turkarnes framryckning i Ryss-
land, brist på livsmedel eller andra makters mellankomst
tvunge fienderna att draga sig tillbaka. Han spärrade alla
