MAGNUS STENBOCKS TYSKA FÄLTTÅG. 129

jade strama åt tyglarna. . Den avslog hans anhållan att få
besöka sin familj i Halland för att ordna sina ekonomiska
angelägenheter. Hans begäran om tillstånd att vid en tysk
badort söka en välbehövlig bot för sin nedbrutna hälsa
avslogs också under hänvisning till att så många andra
svenska officerare, vilka fått tillåtelse att resa bort, hade bru-
tit sitt hedersord på att komma tillbaka. Följande rader i
ett brev från Stenbock till Ulrika Eleonora, skrivet i januari
1714, visa också, att danska regeringen hade fullt skäl för
sitt misstroende mot honom: »Kommer jag först utur dessa
falska händer och det dagliga helvetet, jag nu vistas uti —
jag vet väl vad jag vill, kan och bör göra, ty där en kung sin
parole! så skamlöst bryter, kan en Stenbock det att hämnas
med gott samvete våga, när min överhet det tillstädjer.»

Vid sin hemliga brevväxling begagnade Stenbock en hel
mängd olika knep, såsom pseudonymer, chifferskrift och
sympatetiskt bläck, så att skriften icke framträdde, förrän
brevet behandlats med en viss kemisk lösning. Men när han
i ett av breven belåtet konstaterar, att »Bocken var dem för
slug», så hade han för låga tankar om sina fiender. En av
hans medhjälpares hjälpare hade nämligen förrått honom
till sin svåger, som var postinspektör i Köpenhamn, och i
honom fann Bocken sin överman. Postinspektören bröt
fångens brev, kopierade dem och förseglade dem igen med
ett förfalskat sigill — och allt detta så fintligt, att brevväx-
lingen kunde pågå ett par år, utan att Stenbock hade en
aning om att hans hemlighet var röjd.

På det viset kom danska regeringen under fund med allt
vad fången meddelade sin regering av uppsnappade notiser
om danskarnes militära och politiska planer, arméns styrka
o. d. Man läste ock i korrespondensen, hur hans förbittring
över danska regeringens löftesbrott tog sig uttryck i de mest
obehärskade utgjutelser om allt vad danskt hette. Det var ju
fångens enda möjlighet att ge luft åt vad han kände, när han
hörde danskarne hånande tala om de motgångar, som allt-
jämt drabbade hans landsmän, och sårades av danska folk-
massors hatfulla smädelser mot »den svenske djävulen, som
spelat oss så många spratt;, Det var vid dylika tillfällen,

1 Sitt hedersord.
