130 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

Magnus Stenbock djupast kände fångenskapens bitterhet.
»Deras utlåtelser om de svenska och hela nationen», skriver
han till Karl X II, sär alltför obeskrivligt, så att mig hjärtat
blöder, när jag deras skamlösa segervisor anhöra måste.
Gud stäcke ett sådant deras föraktliga högmod!»

Av Stenbocks brevväxling framgick också, att en rym-
ning var planlagd. När tiden för det påtänkta flyktförsöket
närmade sig, vidtog därför danska regeringen åtgärder, som
i hög grad minskade fångens frihet. Man fråntog honom
hans tjänare så när som på två man, inskränkte hans våning
till två rum och omgav hans hus med poster, beväpnade med
laddade gevär. Sju överstar av Köpenhamns garnison utsågos
att i tur och ordning hålla vakt hos honom dag och natt och
hindra honom från att samtala med någon.

När tiden var inne, anlände också mycket riktigt den
tyske skeppare, med vilken Stenbocks vänner träffat avtal
om att hämta den fångne. Myndigheterna i Köpenhamn
lade naturligtvis genast beslag på både skepparen och hans
fartyg, och vid förhöret tillstod mannen hela sanningen.
Stenbock hade dock hela tiden trott, att de skärpta bevak-
ningsåtgärderna voro anlagda bara på att trakassera honom,
och hade icke ett ögonblick misstänkt, att danska regeringen
upptäckt hans hemliga korrespondens. Han hade därför icke
alls blivit försiktigare. Men samtidigt som han i brev till kung
Karl, prinsessan Ulrika Eleonora m. fl. utgöt hela sin själs
förbittring över »de danskes barbari och tyranni, försäkrade
han konung Fredrik dyrt och heligt, att han aldrig tänkt
eller skrivit något ont om Hans Maj:t eller röjt danska stats-
hemligheter för obehöriga.

I anledning av den upptäckta flyktplanen blev Stenbock i
november 1714 förflyttad till Fredrikshavns kastell invid
inloppet till huvudstaden och under sträng bevakning insatt
i arrestbyggnaden. Så fick en av Nordens bästa söner sitta
som en grov förbrytare i ett unket fängelse med galler för
fönstren. Den enda utsikt, fången hade från sin dystra bo-
ning, var kastellets vallar. »Det synes,, utbrister han nu i
ett brev till kung Karl, »som om de mig döden tillsvurit och
törsta efter min handfull blod, den de som brave män aldrig
kunnat bliva mäktig, och vilja nu på mig hämnas, det Gud
mig som ovärdigt instrument brukat tvenne resor till deras
