MAGNUS STENBOCKS TYSKA FÄLTTÅG. 133

kommendanten på kastellet varit i Peters tjänst, skulle han
genast ha blivit hängd. Det gjorde verkan: kommendanten
fick avsked, och Stenbock förskonades under de sista dagarna
av sitt liv från de trakasserier, varmed den mannen ytter-
ligare förbittrat hans tunga lott.

Men Magnus Stenbock var nu blott en skugga av sitt forna
jag. I ett brev till danske konungen beskriver han, hurusom
kroppsliga och andliga lidanden så undergrävt hans hälsa,
att »ej allenast både synen och hörseln förgås utan alla lem-
mar förfalla och benen mäkta knappt mer att bära min fatti-
ga kroppa.

Hela livet tedde sig nu för Magnus Stenbock, när han blic-
kade tillbaka på sin bana, som meningslöst och förfelat. När
han på 26:e årsdagen av sitt bröllop skrev till sin maka och
i minnet återkallade de korta tider av huslig sällhet, som
beskärts honom, utbrast han, med tanke på orsaken till att
det så blivit: »Två tredjedelar av denna tid har förflutit för
dig i en sorglig ensamhet och tårar, medan jag av en falsk
ärelystnad skyndat efter äran och döden utan att finna dem.»
Gripande ord vid livets slut av en, som dock prövat dess
lycka i rikare mått än vad som är vanliga dödliga beskärt,
en man, som en gång stått segerkrönt såsom sitt lands räddare,
kringjublad av sina landsmäns varmaste tacksamhet och
beundran!

I det sista brev, han sände sin maka, sex veckor före sin
bortgång, önskar han blott, att allt snart måtte vara slut.
Den 23 februari 1717 gick denna önskan i upfyllelse. Då
slocknade detta ädla liv, som offrat sig för Sveriges väl och

Sveriges ära.

& b
&

Hårt var också det öde, som övergick tusentals av Sten-
bocks olyckskamrater. Officerarne blevo dock ofantligt
mycket bättre behandlade än manskapet. Mellan dem och
danskarne synes förhållandet ha varit jämförelsevis gott.
Över deras uppförande i kvarteren får man väl höra ett
och annat klagomål men inga av graverande art. När det
t. ex. i Faaborg! klagades över att några fångna officerare

1Y En stad på Fyen,
