134 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

en februarinatt »gjort alarm»o, heter det, att de visserligen
voro »drukne men ellers meget skickelige».

Men svårt var det i de obefästa städerna att förhindra
rymningar. Deras antal räknades snart i hundratal. Många
av de fångna officerarne begagnade sig av danska regeringens
orlov att resa bort på en tid för att skaffa sig pengar till sitt
uppehälle. Visserligen måste de före avresan ge sitt hedersord
på att återvända, men det var ändå icke många, som kommo
tillbaka. Svenska regeringen tog de sina i försvar med den
argumentationen, att danskarne hade förvandlat de sven-
ska krigarnes frivilliga överlämnande till en hård träl-
dom, långt värre än den egyptiska! Därför vore hela kapi-
tulationen att anse som ogiltig. Karl XII gav också iapril
1714 rådet befallning att förbjuda de fångar, som kommit
hem, att återvända till Danmark. Följden därav blev, att
de förrymda officerarne av en dansk krigsrätt förklarades
för sinfame og uzerlige» och deras namn uppspikades på galgen.
Lyckades man gripa dem, skulle de genast hängas, utan dom
och rannsakning.

Frånsett rymningarna var avgången bland de fångna offi-
cerarne obetydlig. Förhållandevis få av dem dogo i fången-
skapen, och ännu färre, om ens någon, gingo i dansk tjänst.

Underofficerarne måste söka sig arbete för att få levebröd,
men bönderna ville högst ogärna taga dem i sin tjänst. De
måste därför sälja både sin värja och sina kläder. Som-
liga gingo sedan omkring på landsbygden i ett eländigt till-
stånd och tiggde. De som kunde något yrke fingo det dock
bättre, och det föranledde somliga sätta sig i hantverkslära.
En och annan lät av nöden driva sig att gå i dansk krigs-
tjänst. — Även bland denna del av armén lyckades för övrigt
rätt många rymma.

De meniga fångarne fingo pröva hårda villkor. Tidens
humanitetsbegrepp stodo icke högt, och nationalhatet var
bittert. De fångna soldaterna behandlades som brottslingar.
De flesta inspärrades i trånga fängelser och fingo leva på
vatten och bröd. Redan under marschen från Tönning min-
skades deras antal starkt genom rymningar och dödsfall.
I Rendsborg dogo fångarne i sådan mängd, att man trodde
det vara pesten, som rasade bland dem. Kommendanten på
fästningen lät därför obducera några av de döda. Då fann
