142 SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA.

Natt och dag arbetade svenskarne på försvarsanstalterna,
och när dessa voro fullbordade, fördelade konungen sitt folk
på olika poster. Hela hans svit blev beväpnad, »till och med
kökspojkarnes, berättar Fabrice. Prästmän och officerare,
som bönföllo honom att ge efter, fingo det svaret: »Jag
vet väl vad jag gör; här är ingen annan utväg. Vi äro förråd-
da.» Han har också tillagt några uppmuntrande ord, som
på samma gång vittna om hans orubbliga föresats att ej ge
vika. De lyda så här: »De vilja bara skrämma oss i deras
våld; men först skall det smälla bättre och skall ändå aldrig
ske.»

Karl var uppenbarligen säker på att sultanens order att
bruka våld var understucken eller oriktigt återgiven, och
han misstänkte nog också, att Akmeds brev till honom själv
var förfalskat.

Troligen har Karl X II även tänkt sig, att ett beslutsamt
uppträdande skulle vara nog för att göra turkarne fogliga,
nu liksom 1711, då en väpnad sammanstötning var nära.
Den tanken stämmer också med vad engelsmannen Jefferyes!
vid ett annat tillfälle skrev om turkarne: »Det bästa sättet
att behandla detta folk är med svärd i hand. Eftergivenhet
gör dem bara närgångnare, men märka de motstånd, fly de
(liksom de onda andarna) och bliva ödmjuka.»

Något säkrare sätt att korsa förräderiet än med väpnat
motstånd fanns ju för resten inte. »Förräderi älskar», såsom
en Karl XII:s-skildrare framhåller, »tystnaden, inte bullret
och oväsendet, minst det som väcker ett oerhört uppseende.s

En huvudkälla för den gängse uppfattningen av de hän-
delser, som nu utspela sig, äro de brev, vilka von Fabrice
skrev hem till sin regering. De förtjäna att vara det genom
sin livliga och underhållande stil; men icke dess mindre kan
det ej förnekas, att de i själva verket, djupare sett, ge en
vrångbild av händelseförloppet. Holsteinaren var nämligen
mycket ofullständigt invigd i de verkliga motiven till vad
som skedde och fick därför blott en helt -ytlig inblick i före-
teelserna. Han är ett utmärkt bevis på hur vanskligt det är
för den, som blott är åskådare, att vid dylika tillfällen se,

! Se Bd IV: 664.
