KALABALIKEN I BENDER. 149

oundviklig. Nu vakna med ens hans krigarinstinkter. Nu
börjar det glada äventyret.

För vad som nu hände ha vi lyckan att äga som sagesman
en av de tappraste bland de tappra, den tjuguåttaårige dra-
banten, sedermera generalmajoren och landshövdingen AX el
Roos af Hjelmsäter!. Han berättar, att genast turkarne
stormade an, kastade sig Karl upp på sin häst för att leda
försvaret. Men då janitscharerna började översvämma lägret,
banade sig konungen med värjan i hand väg tillbaka till
kungshuset och hoppade där av hästen, som han lät löpa.
Här fäktade han, omgiven av flere bland sina förnämsta
officerare, mot hela svärmen av turkar, som försökte bemäk-
tiga sig hans person. En janitschar avlossade sin pistol så
nära Karls huvud, att skottet svedde ögonbrynen och krut-
stänkte kinden. Den ene efter den andre av de tappraste
karolinerna blevo utanför kungshuset klämda mot väggen
av den framträngande övermakten, så att de icke fingo sväng-
rum för värjorna utan måste ge sig fångna. Så den glade och
oförvägne Axel Sparre, den uppoffrande Johan Giertta, han
som vid Pultava hoppade av sin häst för att ge den åt sin
konung, den levnadsglade, gemytlige Grotthuss, som på
Riägen med hjältedöden skulle kvittera sina slarviga räken-
skaper i Bender, Ture Bjelke, som gått ut i kriget såsom
simpel ryttare för ett av sin faders rusthåll, och om vilken
Karl i en strid vid Pultava fällt det berömmande ordet: »Si
Bjelken, han går brav pål» — alla dessa och ännu många
flere voro snart ur leken. Fabrice såg dem förda i band av
tatarer till häst liksom vanliga simpla fångar eller, som orden
falla, ;sammankopplade som hundar».

När man försökte förmå Karl XII att söka skydd inne i
kungshuset, ville han det icke utan svarade: »Lät oss se vidare,
vad turkarne taga sig förel» Då lock ej hjälpte, men turkarne
fortsatte med att avlossa skott på skott mot konungen,
måste till slut vänligt våld användas. Roos fattade alltså ko-
aungen om livet, och med ytterligare två mans hjälp fick
han in honom i förstugan, varefter dörren tillbommades. Så
befann sig kung Karl nu ensam med blott några och fyrtio

1 Det var hans fader, generalmajor Karl Gustav Roos, som förde

e& infanterikolonn mot de ryska skansarna i slaget vid Pultava och
tHev fången där se bd IV: 735.
