SVENSKA FOLKETS RÖST GÖR SIG ÅTER HÖRD. 165

Hur god tid deras excellenser sålunda än kunde ge sig att
prata medeltidshistoria, kände de dock ansvaret för den hi-
storia, de själva skulle vara med om att göra, vila tungt på
deras skuldror. De hade ett starkt behov av att söka stöd
hos ständerna i sitt bekymmersamma värv. Och inför den
hotande faran att förlora både Östersjöprovinserna och Skåne
beslöto de den 9 februari 1710 att sammankalla ett riks-
möte. »Vi måste» — så yttrade sig Arvid Horn — »låta stän-«
derna komma tillhopa, på det att de själva må se, huru
det står till, och dela sedan med oss ansvaret; således äro vi
säkra. Här spelas ej om några provinser utan om hela riket;
därtill måste de hjälpa, som det mest angår.»

Utskottsmötet år 1710.

I april 1710 samlades på rådets kallelse ett utskott av
ständerna i Stockholm. De hade då ej varit sammankallade
sedan kröningsriksdagen 1697. En längre mellantid mellan
deras sammanträden har vår hlstorla ej bevittnat sedan
Gustav Vasas dagar.

Den nya riksförsamlingen utgjordes av inemot trehundra
valda medlemmar av alla stånd. Det var bekymmersamma
frågor, som förelades folkets representanter: Hur skulle de
stora summor, som behövdes för krigets fortsättning till
lands och sjös, kunna anskaffas? Hur skulle väl den gapande
statsbristen kunna fyllas? Armod och svält talade sitt bistra
språk.

Ständerna hade ej andra utvägar att föreslå, än att man
borde söka »förmå dem, som rike äro, att giva eller försträcka
något till kronamn»; att en skatt skulle läggas på bruket av
vissa s. k. överflödsvaror, nämligen peruker och fontanger : —
vilka borde beskattas extra högt, därest de bures av drängar
eller pigor —, täckvagnar, schäsar och karrioler; att kyrkornas
medel borde utlånas till kronan, och att kronans juveler,
silver och en del andra tillgångar skulle försäljas. Därvid var
det även fråga om de kanoner, som Karl X II tagit i sina krig
och hemsänt såsom troféer. Om dem fattade dock ständerna
icke något beslut utan hänsköto frågan till rådets avgörande.
Men blotta tanken på att göra dessa minnen av ärofulla

: Se Bd IV: 14.
