SVENSKA FOLKETS RÖST GÖR SIG ÅTER HÖRD. 167

besvär. Men det lät man ständerna förstå vsicke kunde vara
för Hans Maj:t behageligit eller där å orten anses tillständigt
och gagneligit». Och att skicka någon att komplimentera
konungen vore gagnlöst, enär »Hans Maj:t ej aktade kompli-
menter. För övrigt vore varje dylik beskickning onödig,
eftersom rådet redan dragit försorg om sådan.

Det var tydligt, att rådsherrarne befarade obehagliga följder
av dubbla beskickningar, från rådet självt och från ständerna,
och därför voro angelägna om att förhindra den senare.
Lantmarskalken vidrörde också en öm punkt, då han ytt-
rade: »Vem vet, huru det skulle vara behagliget för Kungl.
Maj:t? Vi äro ständer uti ett suveränt rike.» Litet var bör-
jade nu besinna sig och tänka efter, om inte beskickningen
måhända kunde bli lika besvärande för förslagsställaren
som för riksråden.

Ständerna hade emellertid hunnit bli så besvärliga för deras
excellenser att handskas med, att dessa bara önskade snart
få se dem på ryggen; och slutligen, efter två månaders sam-
varo, fick man dem att skiljas. Då måste rådet säga sig, att
den egentliga avsikten med deras sammankallande, nämligen
att få anvisningar på nödiga medel, hade förfelats. Tvärtom
hade ständermötet blott tjänat till »att så mycket mera
röja deras stora oförmögenhet och fattigdom».

Men det historiskt sett betydelsefullaste av 1710 års riks-
möte var, att folkets röst efter en lång tystnad åter gjort sig
hörd, om ock svagt.

Riksdagen 1713—14.

Olycksåret 1713 bragte till Sverige budskapet om kalabali-
ken i Bender, om kapitulationen i Tönning och om hur Fin-
land översvämmades av ryssarnes härskaror. Allt kraftigare
bestormades Karl nu av rådet med böner att komma hem.
Men konungen hördes icke av. Under tiden växte nöden och
misströstan i landet dagligen.

Under dessa förtvivlade förhållanden beslöt rådet till sist
att försöka vinna åt regeringen mer styrka och anseende ge-
nom en anmodan till prinsessan Ulrika Eleonora att bivista
dess sammanträden och därmed giva nödigt eftertryck åt
