SVENSKA FOLKETS RÖST GÖR SIG ÅTER HÖRD. 169

fred på bästa möjliga villkor. Ty de kunde varken inför Gud,
sin konung, »den ärbara världen» eller sina samveten stå
till svars med att fortsätta kriget, så att Hans Maj:t vid
sin högst efterlängtade återkomst funne sitt rike ouppfyllt
med främmande folkslag i stället för Dess trogne, i elände
bortförde undersåtare».

Ett sådant språk från ständernas sida till den enväldige
konungen var något i Sverige oerhört. Också var det ingen
lätt sak att finna mannen, som ville åtaga sig den kinkiga upp-
giften att framföra en dylik hälsning till konungen i Bender.
Den som vågade sig på det, var generalmajor Hans Henrik
von Liewen, en kusin till den Liewen, som stupade utanför
Thorn vid Karl XII:s sida. Han löste också sin uppgift som
en hel karl.

Efter detta kraftprov från ständernas sida hade dessa hun-
nit bli varma i kläderna och voro som bäst i farten med be-
skattnings- och fredsfrågorna. Då kommer ett brev till rådet,
skrivet av konungen för fem månader sedan i anledning av
ett för tidigt rykte om riksdagen. Däri förbjuder han helt
enkelt deras excellenser att sammankalla ständerna, och för
den händelse dessa redan hunnit samlas, befaller han, att
de genast skola åtskiljas.

Det var ett tydligt språk, och deras excellenser hade ingen-
ting annat att göra än lyda. Dock ansågs det icke rådligt att
alltför tvärt avskeda ständerna, ty hoppet om konungens
återkomst var ju alltjämt mycket osäkert. Rådet kunde så-
ledes snart nog behöva riksdagens hjälp igen, och därför borde
samverkan med denna icke på något tvärt sätt avbrytas.
Men hur skulle man då bära sig åt? Konungens befallning
ville man ännu icke låta bli känd. Till en början funno deras
excellenser i stället för gott att försvaga riksdagens själv-
tillit och styrka genom att sända bort några av dess mest
betydande medlemmar. Generaler, landshövdingar och rege-
mentschefer fingo befallning att bege sig till sina tjänster för
att vaka över rustningarna. Därpå gav man respass åt alla
riksdagsmän, som begärde att få resa hem — och de voro
icke få, som begagnade sig därav, isynnerhet bland bönderna,
vilka efter gamla vanan funno, att det kostade mer, än det
smakade, att ligga borta i huvudstaden.

Men det var kantänka inte alltid så roligt för dessa herre-
