174 KARL XII KOMMER HEM.

väl förestå flottan.» Och uppmuntrande klappade konungen
honom på ryggen.

Så fick Liewen vid sin hemkomst övertaga Wachtmeisters
post, »sintet undantagandes vidare, än att han för sin person
ej skulle gå med flottan till sjöss. Uppdraget gällde alltså i
själva verket blott den ekonomiska förvaltningen av sjö-
väsendet. Sin nya uppgift synes han ha skött med samma
kraft och duglighet som de uppdrag, han förut haft.

Karl XII:s hemfärd.

Den 20 september bröt Karl upp från Demotika, sedan
han genom en lysande beskickning framfört sitt tack till sul-
tanen för visad gästvänskap. Nya penninglån av Höga
porten satte honom i stånd att åstadkomma denna värdiga
avslutning på sin vistelse i Turkiet. Sultanen hade givit
honom en ståtlig eskort, och överallt där resenärerna färdades
fram, stodo skaror av nyfikna och beskådade dem. Hultman
berättar, att »de turkiske fruntimbren fingo tillstånd av sine
turkar att med dokade ansikten, där 60, där 50, utmed
vägen gå. Ävenledes gingo turkarne för sig själve, vilke ro-
pade med hög röst: ”Allah versina krall Suet', det är: ”Gud
bevare den svenske konungen! Än vidare och förbi Adri-
anopel voro turkarne och dess fruntimber var på sine plat-
ser, uti sitt språk med hög röst bad väl för Hans Maj:t.
Hans Maj:t svarade: ”Berikat, versina'”, det är: ”Stor tack!»

Färden gick i början med äkta orientalisk flegma, ty det
var turkarne, som angåvo takten, och de menade, att det
stred mot den vördnad, de voro skyldiga Hans Maj:t, att
påskynda hans hemresa genom Storherrns länder. Men Karl
ledsnade snart på detta sätt att färdas, tyckte väl också att
det skulle vara roligt att sätta fart i de sorglösa turkarne,
och så lät han den 6 oktober blåsa till uppbrott klockan 1 på
morgonen. Det var ingenting annat att göra för litet var än
att i beckmörkret samla ihop sitt pick och pack och stiga till
häst. Och sedan fick man vid facklors sken söka hitta vägen
genom de många passen i Bulgariens berg och skogar. De
la Motraye, som var med, gör den reflexionen, att turkarne
sföreföllo mycket allvarsamma och sömnigas. — »Åh», sade
konungen skrattande, »det skadar intet att väcka dem ibland.»
Det fortsatte Karl nu med flere nätter efter varandra. Och
