176 KARL XII KOMMER HEM.

österlänningar narrade då hans drängar att för en spottstyver
sälja betalta skuldsedlar till betydande belopp.

När Karls uppbrottsorder kom till Sparre, gällde den, som
sagt, icke endast hans svenskar utan även de österlänningar,
som skulle representera dessas fordringsägare. Det var ett
brokigt följe om nära 1200 man, som nu drog från Turkiet
upp mot Norden, åkande i vagn eller ridande på mer eller
mindre miserabla hästar, allt i den ohjälpligaste oordning.
Danske ministern i Wien, som där såg en större del av det
orientaliska byket, menade, att om alla världens målare
sloge sina huvud ihop för att åstadkomma något riktigt bi-
sarrt och groteskt, skulle resultatet icke på långt när kunna
gå upp mot denna verklighet.

Den 16 oktober anlände följet till konungen i Pitesci och
stannade där över en vecka. Här inskärpte Karl i en sär-
skild order hos sina svenskar, att var och en skulle »visa sig
hövlig och hjälpsam mot de turkar och araber, som medfölja,
så att de måge hava orsak att vara därmed nöjde». Ingen
skulle under vägen stala något till turkarnes nackdeb utan
i stället borde de samtliga »visa sig förnöjda med den höv-
lighet, som de svenske av dem hela tiden åtnjutit, och intet
tillägga hela nationen skulden för det, som av några få alle-
nast kan vara begånget».

För att slippa uppvaktningar och fester ville Karl fortsätta
resan från Pitesci inkognito. Men hur skulle han bära sig
åt för att icke bli igenkänd? Hans bild var ju i kopparstick
spridd till nästan var stuga. Fabricegav honom det rådet
att låna Grotthuss” svarta peruk och Mällerns nattmössa,
alltid ta in på bästa värdshuset, genast beställa in vin,
göra värdinnan eller någon av värdshusflickorna sin kur —
om de voro vackra nämligen — ta på sig nattrock och tofflor
samt sova långt fram på förmiddagen. »Gör Eders Maj:t
det, så trotsar jag hela världen att känna igen konungen av
Sverige», försäkrade holsteinaren. Karl smålog och svarade,
att i ett och annat skulle han kanske följa rådet.

Det inskränkte sig till peruken och en guldtränsad hatt,
varjämte han klädde sig i brun rock med vitt foder och lät
kalla sig kapten Peter Frisk. Han Jät sitt kansli utfärda pass
för sig under detta namn.
