190 ÖRLIG, PEST OCH HUNGERSNÖD.

1697, då där blivit »inlagde och härbärgerade de fattige,
som för hungersnöd hade begivit sig ifrån landsorterna till
Stockholm, över vilka änkedrottningen Hedvig Eleonora
högst prisvärdigt lät sig förbarma».

Man hör också Ziervogel beklaga sig inför collegium me-
dicorum över »det usla och eländiga tillståndet» bland dessa
fattiga. »Där var, berättar han, sinemot 400 sjuke, och
ibland dem många med bölder under armarna och i ljumsken.
Men de lågo för eländigt, på bara hårda sängbräden, fulla
med löss och orenlighet, att dem ingen utan största fara
kunde sköta eller hantera.»

Bland åtgärder, som vidtogos för att söka hämma sjuk-
domen, märkes också förnyande av gamla förordningar om
renlighet på gafprna och i husen. Hur det måtte ha varit
med den saken förut, kan man förstå därav, att collegium
medicorum fann sig föranlåtet att särskilt framhålla vikten
av att gatorna befriades från »träck, as och orenlighet», och
att man ej där kastade ut de sjukas avföringar och sänghalm.
Ävenledes ålades »varje hushållare här i staden, sträng- och
allvarligen, att alldeles avskaffa sine svin, vilka både föror-
saka och med sig föra en elak stank». Dittills hade dessa
gemytliga djur fått »allmänt löpa på gatorna». Hundar och
kattor skulle också »bliva ombragte», varhelst de anträffades,
seftersom de lätteligen kunna bringa någon smitto i husen».

»Till själva luftens rensande och bevarande från smitto»
förordnades att med enris, hästgödsel och »andra till rökverk
tjänliga saker» skulle rökas tre gånger dagligen icke allenast
i husen utan även på torg och allmänna platser. I en för-
ordning, som rådet utfärdade i november 1710, påbjöds ytter-
ligare över hela riket, att varje husägare såväl i stad som
på landet skulle strax anskaffa och ha i beredskap sådana
ämnen, »som till rökande nyttige och tjänlige äro, såsom
tjära, beck, harts, malört, enris, salpeter, svavel, varmed
man icke försumma skall dageligen att röka, såväl i kyr-
korne och på kyrkogårdarne samt torg som i de private
husen».

Det var också fråga om att uppliva en gammal förordning
från 1657, som innehöll, att »de, som med denna smittosam-
het antingen allaredan äro eller kunna bliva befängde och
