DEN ASIATISKA PESTEN. 199

hemsökta städer i Södermanland nämnas särskilt Tälje och
Trosa, där nästan hela borgerskapet dog ut.

Nu hjälpte det ej med alla regeringens stränga påbud,
bland vilka var ett, som ålade postmästarne över hela riket
att väl röka alla brev från pestsmittade orter med malört,
salpeter, svavel, harts eller enris. Till yttermera visso borde
brevets mottagare, sedan han öppnat det, doppa det i
ättika.

Till Norrköping kom smittan med resande från Stock-
holm, som infunno sig till den stora Mattsmässomarknaden
den 21 september. I ett av de hus, där pesten först bröt ut,
hade den fått fast fot därigenom, att »en besmittad hustru»,
som bott där, bytt kläder med en piga. Kort därpå avled
först tjänsteflickan och sedan man, hustru samt en dotter
i huset.

Därifrån spred sig farsoten hastigt vidare och krävde tu-
sentals offer. Den framstående läkaren Magnus Gabriel von
Block berättar, hur likgiltigt folk kunde vara. Det hände, att
den ene efter den andre i en familj avled, utan att man bryd-
de sig om att tillkalla läkare. Man dog, som det hette, »på
egen hand, utan hjälp av vare sig läkare eller apotekares.
Block anför också exempel på att den friska hustrun lade
sig bredvid sin sjuke man — och naturligtvis blev nedsmittad.

Bland de många plötsligt avlidna, som likbärarne togo upp
från gatan, fingo de enligt samme sagesman i hastigheten
med sig »en gammal man vid namn Jöns Lirgubbe, som all-
tid med sitt instrument uppehöll sig vid östra ändan av Gamla
bro. Han hade en dag, överlastad av starka drycker, såsom
död blivit upptagen på gatan, till pestkyrkogården avförd
och kastad bland en hop döda människor för att sedan med
dem i en grop begravas. Innan aftonen spelade han likväl på
det gamla stället på sin lira och sjöng efter vanligheten n:r
374 i svenska psalmboken. Denna händelse gjorde, att han
i flera dagar av den enfaldigare hopen blev såsom spökande
ansedd.»

»Att frimodighet allena icke gör tillfylles varken att pre-
servera sig eller curera pesten», såsom somliga menade, det
fann Block vara uppenbart därav, att alla stadens åtta
likbärare, »vilka till humeuret merendels voro säkre, över-
