206 ÖRLIG, PEST OCH HUNGERSNÖD.

fruktade tropiska sjukdomar bekriga insektsvärldens små
myriader oss människor — för att nu ej tala om allt det
elände, som flugorna sprida omkring sig genom att med sina
exkrementer överföra tarmtyfus, kolera, dysenteri, mjält-
brand och tuberkulos.

Men vi återvända till råttorna. Understundom företaga
dessa djur massvandringar på grund av missväxt, översväm-
ningar, större eldsvådor eller andra katastrofer, som nödga
dem att söka sig föda på annan plats. Av dylik anledning
invandrade t. ex. den nuvarande gråbruna husråttan i början
av 1700-talet till Europa, och mot århundradets slut nådde
hon Sverige. Överallt undanträngde hon den mindre, svarta
råttan, som nu är ytterst sällsynt i vårt land.

Som en röd tråd går också genom farsoternas historia den
iakttagelsen av de gamle, att naturrevolutioner fört med sig
massdöd och massvandringar bland råttor och andra mindre
djur, och att därefter en hemsökelse av pesten varit att vänta.
I pestens hemländer äro dessa förhållanden så allbekanta,
att så snart infödingarne märka en större dödlighet bland
råttorna, överge de sina boplatser. Redan 1200 år före Kristus
synes man ha anat detta sammanhang mellan böldpesten
och råttorna. I första Samuelsboken berättas nämligen, hu-
rusom en våldsam och dödande sjukdom med bölder härjade
bland filistéerna, »ty», heter det, »jordråttorna hade fördärvat
iandet>.

Även andra gnagare än råttor kunna, som sagt, upptaga
och sprida smittämnet, likaså kattor och svin; och vad dessa
djur beträffar, är det ej blott loppbett, som vålla smitta, utan
även förtärandet av pestsjuka råttor. Naturligtvis smittas ej
heller människorna endast genom lopporna utan även genom
besudling med var eller tarmuttömningar, som kunna låda
vid de pestsjukas kläder eller andra effekter. Men ofta är
det just ohyran i dessa kläder eller i bostäder, där folk dött
av pest, som överför smittan på förut friska personer.

Däremot förefaller det något överdrivet, när den gode
bispen Paulinus menar, att själva blicken kan smitta med
pest, så att det rent av skulle vara farligt att se en pestsjuk i
ögonen, ja att »skåda sig uti samma spegel som den andre».
Han påstår bestämt, att sögnestrimmorne! äro så kraftige,
att de föra förgiftet med sig in uppå det ting, de falla uppå

! De strålar, som utgå från ögonen.
