210 ÖRLIG, PEST OCH HUNGERSNÖD.

långt och lyckosamt regemente»; och hennes sista önskan var,
att konungen »ville förbarma sig över sitt elända rike och låta
böja sitt hjärta till freds. Denna önskan steg som en suck ur
alla svenska hjärtan konungen till mötes, när han efter femton
års faror och äventyr i främmande land kom hem till sitt
folk igen. Fred! fred! Folket dignade under krigets tunga
bördor. Ty jämsides med den kamp, som fördes med väpnad
hand under kanoners dån och kulors vinande, fördes också
en annan strid, en strid, som också den vittnar om svenska
folkets offervillighet och hjältemod. Det var den kamp
mot nöd och svält, som utkämpades i det tysta, i de
många, ofta avsides liggande hemmen inom Sveriges landa-
mären.

Den »allmänna och innerliga fägnad», varmed hela Sverige
hälsat sin konungs återkomst, betydde varma förhoppningar
om ett snart slut på blodigt krig och örlig. Ty nu hade ju
landet äntligen återfått honom, som ensam ägde makten att
sluta fred med dess fiender. I den »berättelse om Kungl.
Maj:ts trogne undersåtares och ständers nu för tiden varande
slätta tillstånd», vari 1710 års utskottsmöte skildrade förhål-
landena i landet, får man en dyster bild av hur de olika stån-
den hade det.

Bondeståndet, vars värv ginge ut på att »genom Guds
välsignelse skaffa säden i och utur jorden», och som alltså
vore »de andra människornas skaffare och hjälp till deras
föda», hade i äldre tider, ja ännu i mannaminne, »varit i gott
välstånd och tämmelig uti förmögenhets. Då hade smestedels
alla bönder uti sine hus sölverbälten, sölverbägare, skedar
med mera sådant, den ena mer, den andra mindre. Ja mången
satt rik och behållen och kunde låta sine barn uppfödas i
studier, vetenskaper och andra lovlige konster.» Nu däremot
vore bönderna »samt- och synnerligen så utarmade, att de
varken kunna fulleligen betala sine utlagor, ej heller mer
hava krafter att så bruka och hävda sina hemman, som till-
börligit ärs. De måste »med största älände och besvär draga
livet framo. Till följd av skatterestantier nödgades de »sälja
sin säd om hösten för ringa pris och om våren och sommaren
köpa den dubbelt så högt igen och således år ifrån år allt mer
förfalla och gå under. Det är väl sants, heter det, »att de
svåra missväxt- och hungeråren mycket hava ökt det stån-
