HUR SVENSKA FOLKET ELJES HADE DET:. 211

dets så väl som de andras armod, och att missväxt är Guds
svåra straff; men så är därhos att betänka, att så länge den,
som jorden brukar, är kraftlös och intet mäktar den så hävda,
som sig bör, så är aldrig att vänta en allmän ymnighet på
säd. Ty när en åkerman intet har halvdelen, ja kanske intet
en tredjedel av folks hjälp, dragare och avel, som nödvändigt
behöves till hans hemmans rätta hävd, så är ju omöjeligit
annat att vänta än miss- eller svaga växter.»

Orsakerna till ståndets fattigdom vore »handgripeliga, näm-
ligen utlagornas myckenhet och storlek samt det svåra knekt-
och båtsmanshållet, vartill ock kommer en stor del uppbörds-
männernes hård- och egennyttighet, som bonden intet dristar
sig enskilt att klaga över utan heller tål, till dess han uti sin
jämmer förgås?.

»Borgareståndet», heter det vidare, sär så av sig kommet
och försvagat, att det har föga behållit någon liknelse av dess
förra välstånd utan dageligen lika som bortsmälter och av-
tager, som därav nogsamt skönjes, att talet av borgarne intet
stiger till halva delen, som det var anno 1700. Man ser, hu-
rusom icke allenast handeln utan ock alla konster och hant-
verken nästan som bortdö och utslockna.» Till stor del får
detta tillskrivas pesten, som krävde sina flesta offer bland
städernas befolkning.

En bild av en stad i förfall ger oss Jesper Svedberg i en
skrivelse av år 1711, vari han skildrar tillståndet i Skara på
följande sätt: »Här är alltför beklagligit med denna staden:
när en, högst två, tages undan, så äro alla tiggare. Här är
slätt ingen näring eller handel utan med öl, brännvin och
tobak, där ock all bandskap och synd förövas. Ingen hant-
verkare är där, att där jag behövde laga kläder, skor, en nyc-
kel etc., får man det intet. Och när en resande kommer och
vagnen går sönder eller hästskon vore undergången på deras
slemma gator, så får han där ingen, som kan hjälpa'n. Så
eländigt är det beställt.»

Om prästerna heter det i utskottsmötets skrivelse, att
med få undantag »dem tryter deras dagelige föda, och måste
en stor del av dem leva uti svårt arbete som bönder samt
med suckan förrätta sitt ämbete. Därav följer, att guds-
tjänsten lärer lida nöd, studierne bliva försummade och
predikoämbetet kommer uti förakt, jämväl ock att de intet
