HUR SVENSKA FOLKET ELJES HADE DET. 215

betjäningens uppgifter hade Dalarnes allmoge för att kunna
sätta upp nya soldater måst tillgripa sina sista styvrar samt
avyttra sin boskap och andra tillhörigheter.

I mars 1712 berättar landshövdingen, att han på åter-
färden från ett möte med allmogen i Österdalarne gått in
uti en och annan vid vägen liggande bondegård men befant
därinne en stor uselhet, att jag väl i underdånighet betyga
kan, det alla deras då för ögonen varande lösöre knappt voro
värde 2 daler kopparmynt.!? Deras mäsk- och agnebröd, som
hängde över långa stänger under taket, var allt för misera-
belt att åskåda och stor förundran värt, huru en människa
därav sitt liv försörja och uppehålla kan. Deras lägerstäder
bestodo av bara halmen och liknade mer bås än sängar. Vad
Västerdalarne anbelangar, så är den orten mycket svagare
och uslare än Österdalarne.» Därav förstår man, varför utmät-
ning här aldrig omtalas: här fanns ingenting att taga.

Sex år senare var tillståndet bland Dalarnes inbyggare
sådant, att de måste hämta sitt uppehälle, som landshöv-
dingen säger, »sav barken på träena och av frusen havra och
kornagnar med ett allt för jämmerligit åseende. En sådan
onaturlig spis» jämte brist på salt hade »i Mora socken för-
orsakat en svår och smittosam sjukdom, att folket där-
sammastädes hastigt och hopetals dö bort, vilken smitta ide
övrige socknarne torde sig utsprida, om icke större tillförsel
av salt och spannmål skero.

Och dock levererade denna arma allmoge vid samma tid
genacst cfter utgånget påbud en ej ringa mängd spannmål till
kronomagasinen.

I Västmanland rådde då en sådan nöd, att Ingermanlands
dragonregemente, som låg i kvarter där, var nära att »av
hunger försmäkta», såsom regementschefen skriver till länets
hövding. Soldaterna fingo varken bröd eller sovel utan måste
leva på en usel vattvälling utan någon kraft i, varför också
många av dem sågo bedrövliga ut: »hel svartnade i ansiktet,
ihopadragne på kroppen, så att deras hungers älende ej till-
fyllest är att beskriva».

Landshövdingen i Kalmar län skriver vid samma tid om
»vad för stor brist här i landet finnes på spannemål och sädes-

1 En daler k. m. motsvarar knappt 50 öre i vårt mynt, mynt-
värdets fall dock oberäknat.
