HUR SVENSKA FOLKET ELJES HADE DET. 217

Jän 1708, enligt vilken det sedan några år tillbaka varit en
stor oäring och missväxt på spannmåb i länet, isynnerhet i
Norra och Södra Vedbo härader. Här hade flere av bönderna
redan förtärt det lilla de skördat, och ändå hade de drygat
ut säden med agnar. Nu hade de inget utsäde för nästa år
och inga pengar att köpa sådant för. Somliga hade ej ens
haft någon råg att så på hösten, och de som sått, hade föga
förhoppning om skörden, emedan utsädet varit dåligt. Därtill
kom, att kål, ärter och rovor förstörts av frost. Denna mörka
tavla, som närmast skulle gälla Norra och Södra Vedbo hä-
rader, kom emellertid landshövdingen att på rak arm draga
slutsatser även för andra delar av lanet. Han spådde, att
många hemman skulle bli öde nästa år, och att de flesta ej
skulle kunna betala sina utskylder, ja han förutsade landets
undergång, när inbyggarne varken hade säd till att så eller
till att leva av utan hoptals finge gå omkring och tigga.
Landshövdingens mörka spådom gick lyckligtvis icke i upp-
fyllelse. År 1709 voro blott 18 1/8 mantal öde, vilket är en
stegring från 1708 på endast 1 !/s mantal, varav !/4 mantal
kom på Vedbo, där ställningen sades vara sämst. Att under
sådana förhållanden tala om »stor oäring och missväxt, är
uppenbarligen att välja för starka ord.

Samma benägenhet för färglagda uttryckssätt, när det
gäller att skona sitt kära län, möter man redan år 1702 i
Lindhielms uttalande om tillgången på vapendugligt man-
skap. När det då gällde att ersätta avgången vid Smålands
kavalleri- och Jönköpings infanteriregemente, klagade lands-
hövdingen bittert över svårigheten att verkställa rekryte-
ringarna, emedan »det unge och manbaraste manskapet är
mest sin koss. Dock är det faktiskt, att den mantalsskrivna
befolkningen det året företer betydligt högre siffror än de
närmast föregående, nämligen 28 480 mot 26 845 årcet förut,
och trots de följande årens rekryteringar visade det sig ju
1709, vad som här kunde åstadkommas, när det verkligen
gällde. Då kunde, som vi förut sett, länet inom tre veckor
anskaffa över 1600 vapendugliga rekryter.

Ett annat exempel av hithörande slag erbjuder landshöv-
ding Adlerstens skrivelse från Blekinge län i februari 1712,
där han säger, att »allt böndernas hö och foder av inkvarte-
rade ryttares hästar förtärts, så att deras egne kreatur blivit
