HUR SVENSKA FOLKET ELJES HADE DET. 219

En viss böjelse att generalisera kan man också konstatera
i landshövdingarnes berättelser: om skörden i någon större
del av länet blivit dålig, utsträcka de ej sällan i sina redogö-
relser det onda till att gälla hela länet. Sedan ha historieskrivare
ytterligare generaliserat för hela landsdelar, ja för riket, så
att vårt folk påförts ändå fler missväxtår, än det i själva
verket behövt genomgå.

Ödeshemman.

Detaljundersökningar, som på senare tlider företagits med
ledning av landsböckerna och en del andra förstahandskällor
rörande tillståndet i vissa län under det stora nordiska kriget!,
ha givit det resultatet, att antalet ödeshemman, åtminstone
i dessa län, alls ej varit så stort, som man skulle ha anledning
tro, att döma av landshövdingberättelserna och en del andra
skildringar. Härvid måste dock från början observeras, att
antalet ödeshemman blott till en viss grad är värde-
mätare på landets tillstånd, ty det kan ha varit bedrövligt
ställt på många gårdar ändå, utan att de ha behövt råka i
fullständigt förfall. Många tecken tyda också på att lands-
hövdingarne ofta bland ödeshemman inräknat även sådana
gårdar, som till en större del lågo i lägervall till följd av brist
på arbetskraft och dragare eller på utsäde eller därför att
deras brukare voro maktlösa av svält.

Vad Skåne beträffar, ge landsböckerna vid handen, att
ödeshemmanens antal hållit sig nästan oförändrat under
hela tiden 1700—1709. Men under danska kriget blev det
minst sexdubblat och steg till den fruktansvärda siffran av
12—1300 gårdar. Vice guvernören Skytte yttrade vid denna
tid: »På femtio år, som jag varit här i Skåne, har jag aldrig
sett armodet och eländet så stort.» Pesten förvärrade ytter-
ligare tillståndet. Men sedan minskades ödeshemmanens an-
tal igen, trots de hårda inkvarteringarna, och år 1718 utgjorde
det enligt generalguvernörens uppgift 945.

I Jönköpings län voro ödeshemmanen år 1697 trots den
svåra missväxten blott 26 mantal eller !/2 2 av länets hem-

1 Jnitiativet har tagits av Sigurd Schartau, som undersökt till-
ståndet i Älvsborgs och Jönköpings län (se Karolinska förbundets
årsskrift för åren 1912 och 1915).
