220 ÖRLIG, PEST OCH HUNGERSNÖD.

manstal. Under närmast följande år sjönk antalet men steg
sedan, ehuru rätt obetydligt. År 1717, som är det sista år,
för vilket landsböckerna meddela ödeshemmanens antal, utgör
detta 20. Av skatteböckerna kan man dock se, att denna
siffra under år 1718 växt något. I detta län har kriget alltså
ej vållat uppkomst av något större antal ödeshemman. Men
naturligtvis har det bidragit till att-jorden blivit betydligt
sämre skött än förut.

För Blekinge blev året 1698 ett missväxtår, medan 1697
tycks ha varit jämförelsevis bra. Att missväxten dock ej
varit värst svår, framgår därav, att landskapet blott hade
7 ödeshemman, av vilka några varit öde sedan vurminnes
tiders, såsom det står antecknat i landsboken.

År 1700 blev Blekinge kanske mer än andra landsändar
besvärat med genommarscher och inkvarteringar av krigs-
folk. Till detta bidrog naturligtvis, att flottans huvudstation
låg inom dess landamären. Det oaktat företer varken detta
eller följande år någon nämnvärd ökning av ödeshemmanens
antal, vilket växer först under åren 1710 och 1711, då flere
olyckor komma på en gång. Det är danska kriget med ty
åtföljande inkvarteringar samt genomtåg av krigsfolk, och
det är pest. Siffran springer nu upp till 31. Att stegringen
först och främst berodde på danskarnes infall i landskapet,
framgår därav, att ej mindre än 23 ödeshemman nu uppstodo
i västra delen av Bleking, där förut inga gårdar varit öde.
Ett ännu större antal gårdar förvandlades till vad lands-
hövding Adlersten kallar shalvödes. Men när han uppger
antalet öde och halvöde hemman till 300 och därutöver av
länets 1100, så förefaller uppgiften vid en jämförelse med
lands- och jordeböckerna betydligt överdriven. Det beror
emellertid på vilken betydelse man inlägger i ordet »halvödes.

År 1712 steg ödeshemmanens antal i Blekinge till 73. Men
allmogen repade sig förvånansvärt snart efter det danska
krigets olyckor. År 1715 hade siffran på ödeshemmanen
nedgått till 47, och år 1718 var tillståndet ej värre, än att 19
hemman, eller 1,7 4, av länets hela mantal, voro öde.

I Älvsborgs län voro ödeshemmanen vid Karl XII:s död
313, vilket utgör ej mindre än nära 5 2 av hela mantalet,
